Vi som deltar i kursen Web 2.0 i teori och praktik har i på vår kursblogg diskuterat vad som egentligen ”är” Web 2.0. Flera av inläggen har tagit upp ett antal olika webb-baserade tjänster som skribenterna använder sig av i varierande omfattning. Det som är gemensamt för de tjänster som diskuterades är att de i stor omfattning består av att du som användare aktivt kan bidra till innehållet, att du själv avgör vilket innehåll du vill ta del av och hur du ska använda det. Något som också är utmärkande för dessa tjänster är att de endast nås genom webbplatser och att de inte är beroende av anslutning från en specifik dator.

Jag ska i denna korta text diskutera web 2.0 utifrån deltagande- perspektivet. Vi finner i flera källor att det framför allt är möjligheten att deltaga som skiljer web 2.0 från de andra tjänsterna som finns tillgängliga på webben. Företaget O'Reilly Media anses enligt Wikipedia ha myntat begreppet web 2.0 (Wikipedia, Web 2.0). Enligt företagets förgrundsfigur Tim O'Reilly är ett av de karaktäristiska dragen med web 2.0 att användarnas deltagande ökar värdet på tjänsten. Dessutom blir tjänsten bara bättre när användarantalet ökar (O'Reilly, 2005). Andra karaktäristiska drag är att tjänsterna baseras på webben, innehållet (”datan”) i tjänsten är det specifika, tjänsten är uppbyggd så att användarna uppmuntras till att delta och utveckla innehållet, tjänsten blir bara bättre när användarantalet ökar, s.k. positiv nätverkseffekt, samt webbplatsen använder flera tekniska lösningar för att uppnå dynamiskt innehåll (Wikipedia, Web 2.0).

Som vi ska se samspelar dessa karaktäristika i många fall och deltagande är en mycket viktig del för flera av dem. Genom att tekniken gör det möjligt för användarna att snabbt och lätt själva agera som medskapare till webbplatsens innehåll skapas deltagande. O'Reilly talar om ”architecture of participation” som ungefärligt kan översättas till en konstruktion för deltagande. Som jag tolkar det betyder det att webbplatsens är uppbyggd för deltagande. De relativt nya teknikerna för att göra webbplatser mer dynamiska och möjliga att förändra av alla användare vilket gör det möjligt att också tala om positiva nätverkseffekter (O'Reilly, 2005; Wikipedia, Architecture of participation).


Architecture of participation
HTML-kodens införande gjordet det möjligt för ”vanliga” människor att börja göra webbplatser, delvis genom att det gick att se hur andra kodat. Helt plötsligt var det inte längre endast datasnillen som fanns på webben utan mer vanliga människor ockås. Det faktum att webben i grunden handlar om länkar mellan webbplatser är en fingervisning om att användarna – deltagarna är otroligt viktiga för innehållet.

Enligt O'Reilly är det typiskt för flera av de så kallade Web 2.0- tjänsterna att de på grund av innehållet och tjänsten särskiljer sig från andra tidigare webbplatser, inte för att de själva uppfunnit någon revolutionerade teknik. Tjänsternas nytta och intresse uppnås av att de ständigt uppdateras och för att de i de flesta fall utnyttjar de positiva effekterna av att ha många användare som deltar. O'Reilly menar att de system som är designade för att uppmuntra och utnyttja användarnas deltagande troligen kan vara avgörande för om dessa nya webbtjänster ska överleva och fortsätta att finnas till. Det är inte längre någon unik kod som avgör utan hur en webbplats förmår att utnyttja systemen och att utformandet av dem är flexibla. Detta ingår enligt O'Reilly i system som är utformade för Internet och webben eftersom de bygger på protokoll för kommunikation och därför har i sin innersta natur är designade för deltagande (O'Reilly, 2005).

Strukturen för Linux, Internet och webben är enligt O'Reilly sådan att när användarna anstränger sig för att gynna sig själva också som biprodukt bidrar till det kollektivas bästa. Mest tydligt blir det när vi ser på hur till exempel Napster lyckats bygga upp sin databas. Genom att de som laddade ned musk också laddade upp ökade värdet av tjänsten hela tiden då databasen blev större och större. Andra sätt att uppmuntra deltagande är enligt O'Reilly att antingen betala någon för att göra det, som Yahoo:s länkkatalog, eller hitta volontärer för det, som i Wikipedia. ”Mest” web 2.0 i det här fallet är Napster. Tillsammans med Amazon är det två tydliga exempel på vilka fördelar det är med en struktur som uppmuntrar deltagande (O'Reilly, 2005).


Vem är det som deltar?
Jag anser att vi bör ställa oss frågan om vem det är som utövar deltagandet på webben. Det är enkelt att förbise det faktum att stora delar av världens befolkning står utanför användandet av webben och att användandet även i Sverige är uppdelat. Annika Bergström visar i ett PM från Institutionen för Journalistik och Masskommunikation att år 2006 var 4 av 10 hushåll i Sverige är bredbandsanslutna. Det är framför allt de yngre åldersgrupperna (15-49 år) som har tillgång till en uppkoppling med fast kostnad, precis som för hög- och medelutbildade. Tillgången till bredband varierar också kraftigt mellan landsbygd och storstad. Samtidigt som den faktiska tillgången till Internet varierar bland befolkningen uppstår också skillnader i vad det används till. De med bredband använder e- post mer, gör bankärenden och söker mer information till skillnad från de som har modemuppkoppling (Bergström, 2007).

Det är inte helt orealistiskt att det är de med bredband som använder sig av web 2.0- tjänster och utövar sitt deltagande tillsammans med andra anslutna samtidigt som övriga står utanför. Vi webbanvändare bör vara medvetena om att det existerar stora klyftor i tillgången till webben och därför vara försiktiga med att se vårt användningsmönster som det enda rådande.

Om vi ser till det globala perspektivet är det tydligt att Europa och Nordamerika trots en relativt liten befolkning står för stora delar av Internetanvändandet. Internetworldstats visar i deras sammanställning att till exempel Nordamerika har ca 5.1% av världens befolkning men står för ca 21% av Internetanvändandet. Europa (hela Europa, inte bara västeuropa) står för ca 12.3% av världens befolkning och står för 28% av Internetanvändandet. Asien (inklusive länder som Azerbadjan, Afghanistan, Kina och Japan) står för 56.5% av världens befolkning men står för 35.6% av Internetanvändandet. Det språk som helt klart dominerar på Internet är engelskan, långt långt efter kommer Kinesiska (Interntworldstats, 2007). Dessa fakta talar sitt tydliga språk eftersom de visar att det fortfarande är vissa delar av världens befolkning som dominerar totalt tillsammans med ett visst språk. De personer som inte behärskar engelska ställs effektivt utanför, även från en kurs som denna då till exempel Wordpress sköts på engelska.

Sammanfattningsvis, tekniken i web 2.0- tjänsterna ger dig möjlighet att delta men än så länge är möjligheterna att göra det begränsade för stora delar av världens befolkning.



Källor:
Bergström, Annika (2007) Internetanvändning med och utan bredband. Göteborg : Göteborgs Universitet. PM från dagspresskollegiet nr.65. Tillgänglig: <http://www.dagspresskollegiet.jmg.gu.se/pdf/pm65.pdf> (07-02-20)

Internetworldstats (2007) Internet usage statistics – The big picture. Bogota : Miniwatts Marketing Group. Tillgänglig: <http://www.internetworldstats.com/stats.htm >(07-02-20)

O'Reilly, Tim (2005) What is web 2.0? Tillgänlig: <http://www.oreillynet.com/pub/a/oreilly/tim/news/2005/09/30/what-is-web-20.html?page=1> (07-02-20)

Wikipedia contributors (2007) Architecture of participation. Wikipedia, The free encyclopedia. Tillgänglig: <http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Architecture_of_participation&oldid=89216396 > (07-02-20)

Wikipedia contributors (2007) Web 2.0. Wikipedia, The free encyclopedia. Tillgänglig: <http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Web_2.0&oldid=109004611 > (07-02-20)