Web 2.0 teori och praktik - Recently Updated Pages

Wiki

anmc05 — Sun, 11 Mar 2007 08:47:54 CDT

Vad är en wiki?

Historia

En wiki (från det hawainska ordet wiki som betyder snabb) är en webbplats eller webbplattform där existerande sidor kan redigeras och nya sidor kan läggas till via ett webbgränssnitt.

Den första wiki-programvaran började utvecklas 1994 av den amerikanske systemutvecklaren Ward Cunningham. I mars 1995 startade han den första publika wikin WikiWikiWeb. Dess främsta syfte var, och är, att presenterar personer och idéer inom programvaruutveckling. Den programvara han utarbetade och använde kallas Wiki Base och är skriven i Perl. Idag finns ett flertal olika programvaror för wikis (Wikipedia listar ett 50-tal), skrivna i olika programspråk. Många av dem är tillgängliga som Freeware eller Open Source. Att starta en wiki är därför ekonomiskt ett överkomligt projekt även för privatpersoner och små organisationer. Vill man skapa en wiki för mycket innehåll och många användare får man dock räkna med att det går åt en hel del serverutrymme.

Egenskaper

För att skapa länkar, formatera text och på andra sätt koda innehållet i en wiki används i allmänhet ett ganska enkelt märkspråk. Reglerna för det brukar redovisas i anslutning till redigeringsfönstret. Meningen är att även personer utan kännedom om webbredigering ska kunna tillföra innehåll till en wiki.

Vissa bedömare anser att en ”riktig” wiki ska vara öppen för alla potentiella användare, d.v.s. ingen inloggning ska krävas för att man ska få redigera innehållet. I realiteten finns dock ett flertal varianter av wikis; helt öppna, sådana som kräver en enkel registrering innan man får börja redigera och sådana där en eller flera administratörer beslutar om vilka som ska få redigeringsrättigheter. Somliga wikis är inte ens tillgängliga för allmänheten, utan är endast synliga för en mindre grupp. Det är tekniskt möjligt för en enda användare att skapa sin egen wiki, vanligast är dock att flera personer samarbetar med att skapa innehållet.

En karakteristisk egenskap hos wikis är versionshantering, vilket innebär att äldre versioner av en sida finns kvar efter att ny information har lagts till (eller felaktig information tagits bort.) Uppgifter om när sidan ändrades och av vem sparas också. Det är också vanligt med ett diskussionsforum där användarna kan diskutera frågor kring innehållet i wikin och hur man bör gå till väga vid redigering.

Det går att ha någon form av start- eller huvudsida för wikis, samt traditionella innehållsförteckningar. En poäng med wikis är dock att man med hjälp av interna hyperlänkar och sökfunktion ska kunna välja hur man vill navigera genom innehållet.

Användningsområden

Wikimedia Foundation

Wikimedia Foundation är en icke-vinstrdrivande organisation som står bakom ett antal wiki-projekt. Dess existens offentliggjordes i juni 2003, men vissa av projekten är äldre än så. Det finns gott om wikis som inte har något samröre med Wikimedia, (inklusive en del av de som använder organisationens wiki-programvara, MediaWiki), men dess verksamheter ger en intressant provkarta på olika sätt som wikis kan användas på. Några exempel:

Wikipedia är förmodligen världens mest kända wiki. Den startades i 2001 av Jimmy Wales och Larry Sanger. Det är ett allmänt, brett uppslagsverk som finns på 250 språk – de olika versionerna varierar emellertid i storlek, kvalitet och aktivitet. Den engelskspråkiga versionen innehåller dock över 1.6 miljoner uppslagsord och anses hålla god kvalitet.

Artiklar i Wikipedia kan redigeras av vem som helst som har en tillgång till en Internetuppkoppling. För att till
exempel skapa en ny sida eller byta namn på en gammal måste man registrera sig, detta är dock en enkel process som är öppen för alla. Under årens lopp har det utarbetats en rad riktlinjer och standarder för vad som är lämpligt och tillåtet att skriva i Wikipedia. Den som upprepade gånger bryter mot dessa regler riskerar avstängning.

Wikibooks, som funnit sedan juli 2003 är ett projekt med målet att skapa fritt tillgängliga läroböcker i olika ämnen och på olika kunskapsnivåer. ”Böckerna” har innehållsförteckning av traditionellt snitt, men wikitekniken underlättar ett fria förhållningssätt till i vilken ordning man ska ta sig igenom innehållet. I praktiken är det en svåranvänd resurs, eftersom flera av böckerna i dagsläget inte är kompletta. Av de trettiotal böcker som ska finnas i den svenska versionen tycks flera endast vara ”skelett”.

Wikinews är en nyhetssajt i wikiformat, etablerad i december 2004. Den har fått kritik för den gör det enkelt för personer att anonymt sprida falska nyheter. Ett större problem med den svenska versionen tycks för närvarande vara att den har för få användare som bidrar med nyheterna – bara en artikel är publicerad hittills i år.

Wikisource, som funnits sedan november 2003, är ett bibliotek för texter som inte omfattas av upphovsrätten. Både skönlitteratur, facklitteratur och dokument som brev och dagböcker finns med. Huruvida det fungerar bättre eller sämre än klassiska textarkiv som till exempel. Project Gutenberg är kanske mest en smakfråga. (Rent praktiskt verkar det också gå att gå in och ändra innehållet i klassiska texter, men jag misstänker att redigerare som gör det blir utslängda rätt fort.)

Andra exempel på wikis

Förutom Wikipedia finns det ett antal andra wiki-baserade uppslagsverk på Internet. Många täcker specialområden, som till exempel Seriefrämjandets Seriewiki. Andra fungerar snarare som ”communities” där engagerade användare kan lägga upp information, föra diskussioner och driva gemensamma projekt. En originell wiki är A Million Penguins, ett experiment initierat av bokförlaget Penguin, där vem som helst kan registrera sig och medverka i skrivandet av en roman. Resultatet verkar vara något förvirrat, men för ett begränsat antal författare som vill skapa ett gemensamt verk vore en wiki kanske ett användbart tekniskt hjälpmedel.

Mer och mer börjat wikis användas inom företag, universitet och skolor och andra organisationer. Bland annat finns det försök att låta ett företags permanenta intranät vara i wiki-form. En fördel med denna modell är att man blir mindre bunden av en webbmaster och kan uppmuntra anställda att dela viktig information. Man kan också skapa special-wikis för projekt eller konferenser, där man samlar all tillhörande dokumentation. Inom utbildningsväsendet kan man till exempel, som vi gör här på kursen Web 2.0 i teori och praktik, skapa en wiki om det ämnesområde man studerar för att redovisa sina kunskaper.

Reflektioner

Man kan se både för- och nackdelar med wikis som informationskällor. Eftersom det är lätt att redigera en wiki finns är möjligheterna att lägga till nytt innehåll när sådant finns att tillgå och att ta bort felaktiga uppgifter när de upptäcks mycket goda, bättre än på en vanlig webbplats där webmastern och den innehållsansvarige kanske är helt olika personer som inte kommunicerar så snabbt.

Att bedöma trovärdigheten och kvaliteten på informationen i en wiki är en något annorlunda uppgift än att kvalitetesbedöma en bok eller en ”vanlig” webbplats, även om det kanske inte alltid är svårare. Eftersom vissa wikis tillåter att man redigerar anonymt eller anger ett användarnamn som inte behöver vara ens eget, har man som läsare mindre möjlighet att bedöma vem som ligger bakom informationen. Å andra sidan gör systemet med versionshantering, diskussionsforum och möjligheten att ange att en sida är en ”stubb”, en inkomplett artikel, att läsaren får större överblick över hur informationen har skapats och utifrån det kan göra en bedömning om den verkar trovärdig.

En wiki är aldrig bättre än den grupp människor som skapar och redigerar innehållet. För att skapa en bra informationsresurs i wiki-form är det därför avgörande att man har en kunnig och engagerad grupp redigerare som har uthållighet att arbeta med wikin under en längre tidsperiod, eller att man ser till att det tillkommer nya personer när de gamla tröttnar. Vad som är en lagom hög tröskel för att släppa in nya redigerare kan nog vara komplicerat. En alltför låg tröskel kan göra att alltför många personer som medvetet försöker sabotera wikin, eller vars bidrag av andra skäl är oacceptabla. En wiki där man måste godkännas efter ett mer eller mindre komplicerat ansökningsförfarande innan man får börja redigera, och/eller som har ett hårt och krångligt regelsystem kan å andra sidan verka avskräckande för nya användare.

Källor:
Gillin, Paul. (2006). Why you should care about wikis. (Elektronisk) B to B, vol.91: 1 Tillgänglig: ELIN Blekinge (2006-01-16).

Lamb, Brian. (2004). Wide open spaces: Wikis, ready or not. (Elektronisk) EDUCAUSE Rewiew vol.39: 5, s. 13. Tillgänglig:
< http://www.educause.edu/ir/library/pdf/erm0452.pdf >. (2005-06-25).

Susning.nu (senast uppdaterad 2007). Wiki. (Elektronisk) Tillgänglig: < http://susning.nu/Wiki > (2006-10-14)

Wikipedia, den fria encyklopedin (senast uppdaterad 2007). Wiki. (Elektronisk) Tillgänglig:< http://sv.wikipedia.org/wiki/Wiki > (2007-02-21).

Wikipedia, the Free Encyclpedia (senast uppdaterad 2007). Wiki. (Elektronisk) Tillgänglig:< http://en.wikipedia.org/wiki/Wiki > (2007-02-25).

Wikipedia, the Free Encyclpedia (senast uppdaterad 2007). List of wiki software. (Elektronisk) Tillgänglig:
< http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_wiki_software > (2007-02-23).

Open Access

mas07 — Wed, 28 Feb 2007 12:59:21 CST

Vad innebär Open Access?

En vida spridd definition tagen från Budapest Open Access Initiative lyder:

By 'open access' to this literature, we mean its free availability on the public internet, permitting any users to read, download, copy, distribute, print, search, or link to the full texts of these articles, crawl them for indexing, pass them as data to software, or use them for any other lawful purpose, without financial, legal, or technical barriers other than those inseparable from gaining access to the internet itself. The only constraint on reproduction and distribution, and the only role for copyright in this domain, should be to give authors control over the integrity of their work and the right to be properly acknowledged and cited.

OA-publicering handlar alltså om fri tillgång till vetenskapligt material. Att det handlar om vetenskapligt material framgår i och för sig inte av citatet ovan, men däremot om man läser hela dokumentet och det är den typen av material som Open Access har blivit synonymt med.

Man kan då ställa sig några frågor:

Vetenskapligt material: Vad är vetenskapligt material i det här sammanhanget? Vilken typ av publikationer rör det sig om?
Tillgång: Vilka (tekniska) förutsättningar måste uppfyllas för att det ska vara tillgängligt?
Fritt: Vilka juridiska och ekonomiska förutsättningar måste uppfyllas för att det ska anses fritt tillgängligt?

Vetenskapligt material

I det här sammanhanget handlar det förstås inte om någon speciell syn på vad vetenskap är eller vad det innebär att något är vetenskapligt, utan det handlar helt enkelt om material som tillkommit i ett forskningssammanhang. Det kan vara avhandlingar, tidskriftsartiklar eller data. Den största mängden är tidskriftsartiklar och det är också kring dessa som vissa speciella problem uppstår i och med att det finns etablerade kommersiella aktörer i form av förlag. Det är fr.a. dessa som tas upp på den här sidan.

Några definitioner av publikationstyper som är aktuella i OA-sammanhang

Peer review/referee-granskade artiklar: Peer review är ett system för granskning av artiklar innan de införs i en vetenskaplig tidskrift. Det innebär att experter verksamma inom samma område som artikelförfattaren bedömer kvalitén på artikeln innan publicering (eller refusering). Publicering under sådana förhållanden räknas som primärpubliceringen av just den artikeln.

Preprint: Tidig version av artikel som ännu inte antagits för publicering i en vetenskaplig tidskrift.

Postprint: Återpublicering av artikel som redan har antagits och publicerats i en vetenskaplig artikel.

Tillgång

Två huvudspår finns för Open Access-publicering: OA-tidskrifter och Öppna arkiv/egenarkivering.

OA-tidskrifter är helt enkelt vanliga vetenskapliga tidskrifter med vedertagna system för granskning där artiklar primärpubliceras. Skillnaden mellan dem och de kommersiella förlagens tidskrifter är att de dessutom uppfyller de krav som gäller för Open Access enligt definitionen ovan.

Söktjänst för OA-tidskrifter: DOAJ

En annan variant är att författaren publicerar en artikel, antingen som Preprint eller som Postprint, i ett s.k. öppet arkiv (På engelska förekommer flera olika benämningar: Open archive, Open repository eller Institutional repository.). Detta kallas ibland för egenarkivering. Öppna arkiv kan vara funtade på lite olika sätt: t.ex. arkiv för ett ämnesområde som arXiv (preprints inom fysik) eller ett lokalt arkiv för ett visst lärosäte, som t.ex LU:reserach vid Lunds universitet.

Söktjänst för Öppna arkiv: http://www.opendoar.org/

Open Source för Open access

Det finns flera Open Source programvaror för Open Access-publicering. För öppna arkiv finns t.ex. DSpace och EPrints och för tidskriftspublicering Open Journal Systems.

Fungerande referenser

Att ange källor och referera till andras arbeten innebär problem i elektroniska sammanhang. En referens till en artikel i en tryck tidskrift kan ju inte helt plötsligt bli inaktuell och ändras efter att tidskriften tryckts. Men hur är det på webben? Hur kommer man åt problemen med att URL:er blir inaktuella? Ett par exempel på lösningar på det problemet är URN och DOI.

DOI uttyds: Digital Object Identifier och är en standard för att permanent identifiera ett elektroniskt dokument. En DOI kan t.ex. se ut så här: 10.1002/pbc.21082. Känner man till detta ID kan man sedan använda en uppslagstjänst för att finna dokumentet. Det räcker alltså med att informationen om den aktuella adressen till dokumentet uppdateras i dessa resolvers, så kan de som sedan vill hitta dokumentet använda sig av den för att återfinna dokumentet. Ett sätt att skapa mer permanenta länkar är då att länka till en sådan resolver och låta den peka vidare till dokumentet.

URN uttyds Uniform Resource Name och är en mer generell standard. URN kan kombineras med olika id-nummer för att skapa permanenta länkar, t.ex. ett ISBN-nummer. I Sverige delas URN i form av URN:NBN (Uniform Resource Name:National Bibliographic Number) ut av ISBN-centralen på Kungl biblioteket.

Exempel på URN:NBN i en länk till KB:s uppslagstjänst: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-403.
Mer läsning om URN:NBN på Kungl bibliotekets sidor.

Sökbarhet

OAI-PMH (Open Archives Initiative Protocol for Metadata Harvesting) är ett XML-baserat protokoll för att samla metadata från öppna arkiv eller andra tjänster för att de ska kunna göras sökbara i större vetenskapliga söktjänster än bara det lokala arkivet/tjänsten.
T.ex. används det för att samla data till söktjänster som Google Scholar och Scirus och KB:s söktjänst för studentuppsatser Uppsök, som alltså hämtar information om uppsatser från många lärosäten och gör dem sökbara ett och samma ställe. Ett exempel på en tjänst som tillhandahåller bibliografisk information enligt OAI-PMH är DOAJ (se ovan).

Exempel på poster taggade enligt OAI-PMH från DOAJ.

Fritt

Juridik

I citatet ovan nämns vissa önskvärda rättigheter som ska gälla för användandet av Open Access. Ett sätt att realisera dessa är att använda existerande Creative commons-licenser, T.ex. gör Public Library av Science det, närmare bestämt den licens som kallas Erkännande. Licenser med liknande innebörd måste användas för Open Access-tidskrifter.

Den andra varianten av OA-publicering innebär alltså att man lägger en postprint eller preprint av en artikel i ett öppet arkiv. För att kunna göra det måste förstås tidskriften man publicerat i tillåta att man gör det och många tidskrifter gör det under lite olika förhållanden. Något av följande kan gälla:

Preprint och postprint får egenarkiveras
Postprint får egenarkiveras
Preprint får egenarkiveras
Inget får egenarkiveras

Dessutom kan ytterligare villkor gälla för arkiveringen, t.ex. i vilket arkiv/vilken typ av arkiv, vilken version av artikeln (t.ex. att det inte får vara förlagets pdf-fil) eller att det måste gå en viss tid innan egenarkiveringen sker.

Romeo är en databas som förtecknar vad som gäller för olika tidskrifter.

Ekonomi

Publicering av vetenskapliga resultat i stor skala på det sätt som Open Access eftersträvar skulle knappast ha varit möjligt utan Internet. Kostnaderna för elektronisk publicering är inte jämförbara med kostnaderna för tryckning, distribution och spridning av tryckta tidskrifter. Till den ekonomiska aspekten hör också författarna eller granskarna att normalt får inte betalt för den typ av vetenskaplig publicering som det är frågan om här. Vissa kostnader finns förstås ändå kvar för att upprätthålla en tjänst eller för redaktionellt arbete. Inom Open Access läggs den kostnaden helt och hållet på utgivaren eller författaren, d.v.s. det är den som publicerar eller den som står för tjänsten som tar kostnaden, inte den som läser artikeln. Detta kan ske genom att en del av anslagen går till kostnader för publicering. För en finansiär som ett universitet är dock en sådan kostnad liten i jämförelse med de kostnader som idag är förknippade med prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter från de kommersiella förlagen.

Däremot ligger det förstås i forskarens intresse att informationen får stort genomslag. Man brukar i dessa sammanhang tala om impact factor. Impact factor är en beräkning av hur stort genomslag en viss tidskrift har baserat på antalet citeringar till artiklar i den. Tanken är att detta visar hur läst och använd tidskriften är. Om man jämför detta med värden för andra tidskrifter inom samma område kommer man fram till vilken tidskrift som ger det bästa genomslaget. Detta är också ett starkt kort för de kommersiella förlagen: de sitter helt enkelt på etablerade tidskrifter som det är mest eftertraktansvärt att publicera sig i. Utöver detta finns det kanske också en vana eller ointresse och okunskap om alternativ som gör att det rullar på som tidigare: man skickar in sin artikel till en tidskrift, får den publicerad och tänker inte så mycket mer på det. På senare tid har det dock börjat komma rekommendationer från lärosäten och andra organisationer med intresse i frågan för att bryta denna trend.

Främjande åtgärder

Allt fler myndigheter och organisationer ställer sig alltså bakom Open Access och rekommenderar att forskningsresultat som producerats vid deras lärosäten eller med finansiering från deras organisationer ska publiceras som Open Access. Rekommendationerna har oftast formen av att man vill att resultatet ska publiceras i någon av de former som nämns ovan, alltså antingen att de publiceras i en OA-tidskrift eller att artikeln läggs in som en postprint i ett öppet arkiv. Sådana rekommendationer har slagit som spön i backen den senaste åren, ofta i form av att man stödjer den s.k. Berlin-deklarationen. I Sverige har t.ex. SUHF - Sveriges universitets- och högskoleförbund - rekommenderat sin medlemsorganisationer att stödja OA-publicering enligt Berlin deklarationen. Flera enskilda lärosäten har också gjort det, t.ex. Stockholms, Göteborgs och Lunds universitet. Och även Vetenskapsrådet och Kungl biblioteket har gjort det.

Också på EU-nivå finns uttalanden som pekar mot önskvärdheten av OA, framför allt berörs frågan i Study on the economic and technical evolution of the scientific publication markets in Europe.

OA-historik

Peter Subers Timeline of the Open Access Movement

Vetenskap och webb 2.0

Som inte har direkt med Open Access att göra.

Tjänster för att organisera/dela bibliografiska referenser, t.ex:

JoVE : Journal of Visualized Experiments : Tidskrift som dokumenterar biologisk forskning i forma av videoupptagningar.

Dean Giustini: How Web 2.0 is Changing Medicine: Is a Medical Wikipedia the next step? Artikel som diskuterar hur man kan använda YouTube, bloggar, podcasts, Wikis och YouTube i ett mediciskt sammanhang.

Vidare läsning

Open Access Overview / Peter Suber
SPARC Open Access Newsletter
The Imaginary Journal of Poetic Economics, blogg om OA

Open Source, Bra eller ?

axfb06 — Mon, 26 Feb 2007 09:29:24 CST

I Wikipedia kan vi läsa att open source innebär att själva källkoden(programkoden) till ett program är fri dvs man får göra förändringar i programmen.
Vi läser vidare att open source och fri programvara är två olika namn på samma företeelse.
Kan detta verkligen stämma?

Jag vill välkomna Kristoffer Haglund och Axel Frisch som kollegor för utvecklandet av denna lilla post .
Välkomna.

Historisk bakgrund till begreppet Open Source.

Först vill jag slå fast att idéerna bakom open source har utvecklats av programmerare för programmerare.

Dess rötter finner vi bland de personer som vanligtvis brukar kallas ”hackers”.I början av 60-talet var de s.k. hackers begåvade unga ingenjörer och fysiker som drogs till universitet och institutioner som MIT Artificial Intelligence Laboratory, Stanford Artificial Intelligence Laboratory (SAIL) och Carniege-Mellon University . 1969 bidrog två viktiga faktorer till att skapa den företeelse vi senare kommer att kalla open source.Först och främst ARPAnet. Detta var ett nätverk, som för tiden var snabbt och transkontinentalt, byggt av USA försvarsdepartement. Nätverket länkade samman hundratals universitet och andra institutioner inblandade i datorutvecklingen. Detta var början på skapandet av de globala nät av nätverk som vi idag kallar Internet..

För det andra skapades operativsystemet Unix av Ken Thompson och i samband med detta skapade Dennis Ritchie ett nytt programmeringsspråk kallat ”C”. Dessa hade de likheter att de var båda lättanvända, flexibla och anpassade för att vara kompatibla med alla sorters uppgifter och hårdvara. ARPAnet innebar att de personer som var pådrivande inom datorutvecklingen från första början var i kontakt med varandra. Unix och C medförde i sin tur att det var mycket enklare än förut att utveckla mjukvara. Hackersamhället var öppet avseende informationsförmedling och utveckling. Man delade med sig av information och av de framsteg de gjorde. Det skapade en kultur av att tillgång till information skulle vara fri för att gynna utvecklingen. Vid denna tid kallades inte detta för open source och inte heller Free Software utan var det system och den kultur som rådde i dataålderns tidiga början. Som exempel kan nämnas X Window System som kom i början av 80-talet. Detta var ett grafikprogram som kunde användas under Unix. Utvecklarna till X gav ut källkoden till programmet och distribuerade det över Internet för att gemensamt kunna utveckla en bra programvara. X kom slutligen att nå större framgångar än de grafikprogram som erbjöds av kommersiella bolag.

I början på 80-talet hade flera grupper av människor framförallt från högskolor börjat med programvaruutveckling, det var alltså inte längre enbart hackers. Många av de som tidigare varit engagerade i hackerkulturen arbetade nu för diverse mjukvarubolag och den mesta programutvecklingen kom därmed att bli kommersiell. Därför startade Richard Stallman ”the GNU project” 1984. Han grundade även the Free Software Foundation. De grundläggande målen med dessa projekt var att programvara skulle vara fri för alla. För att genomföra dessa idéer med den lagstiftning som rådde på området, utarbetade Stallman GPL (Gnu Public License). Denna innebar att alla gavs tillåtelse att köra, kopiera och modifiera programmet. Licenstagaren fick även rätt att vidaredistribuera modifierade versioner. Denna idé gick även under namnet Copyleft

I början av 90-talet började Linus Torvalds, som då studerade vid Helsingfors Universitet, utveckla ett kernel, vilket är den centrala delen av ett operativsystem, med hjälp av Free Software Foundations verktyg. Linus Torvalds tillämpade dock en annan metod än vad som tidigare hade varit vanligt i programutvecklings-sammanhang. Utgångspunkten var Internet, där han från början lyckades intressera en större allmänhet för sitt system. Linus Torvalds kernel (kärna) kom under 1992 att sammanlänkas med det operativsystem som drivits under GNU.Internet blev sedan den sammanhållande länken mellan alla de frivilliga som utvecklade, kom med synpunkter och utvärderade operativsystemet som kallades Linux. Detta utvecklingsarbete skedde dock av en liten skara inom hackerkulturen. För de allra flesta förblev Linux ett okänt begrepp under ännu några år men utvecklades dock allt mer och kom att bli att mer stabilt och pålitligt. Ordet

Open Source tillkom med dess nuvarande innebörd under våren 1997.
Det som vi numera hänför till open source, skulle av de mer insatta kallas Free Software. Tanken om open source skapades av framförallt tre ledande personligheter inom Free Software rörelsen: Eric Raymond, Tim O´Reilly och Larry Augustin. Deras mål var att marknadsföra tankarna bakom free software, men på ett sätt som skulle kunna bidraga till att open source blev mer vida spritt än tankarna bakom Free Software, som 13 år tidigare framförts av Richard Stallman. För att återkomma till min ursprungliga fråga om det stod rätt i Wikipedia att öppen källkod och fria program skulle vara samma sak följer det en liten historisk beskrivning som klargör hur det egentligen förhåller sig.

Trots många gemensamma drag är inte Open Source och Free Software samma sak

Free Software
Stallman som grundade Free Software Foundation och grundade GNU projektet, skrev egentligen bara ner en kultur som från första början hade varit standard inom området. Det grundläggande i detta tankesätt är att idén, dvs. programmet är viktigare än något annat. Vi finner i detta en gåvoekonomi, där det väsentliga inte är att få monetär ersättning för det jag åstadkommit utan snarare att jag bidrar till att förfina och förbättra idén, programmet. Genom att föra utvecklingen vidare skapar jag kvalité som hela det programmerande samhället har nytta av men jag äger inte min idé utan jag ger bort den till andra som ger sina idéer till mig. Visserligen har detta tankesätt sitt ursprung i just mjukvara, men tillämpar sig på alla delar av information. Information skall delas på alla. Enligt detta synsätt kan inte den äganderättstruktur, som följde av det industriella samhället avseende fysiska ting tillämpas när vi nu befinner oss i informationssamhället. Den viktigaste grundstommen, informationen, skall fritt kunna kopieras och spridas.

Open Source
Open source står för en mer pragmatisk och kommersiell syn. Idéerna bakom open source och den utvecklade strukturen används för att förbättra programvara. Ideologin bakom lyfts ej fram utan istället produceras licenser som i större eller mindre utsträckning behåller den ursprungliga upphovsmannens rättigheter gentemot vidareutvecklade produkter och även reglerar hur de ekonomiska frågor som uppkommer med vidareförsäljning skall lösas. Open source tillåter större sammanblandning av upphovsrättsligt skyddat material och open source-material. Dessa lösningar brukar ej accepteras av den ideologiska kategorin av rörelsen som anser att partiell kommersialisering av open source strider mot de grundläggande idéer som karaktäriserar free software.

Traditionella företag och web 2.0

asma07 — Mon, 26 Feb 2007 08:08:13 CST

I denna text behandlar jag web 2.0 i företag med traditionell verksamhet, det vill säga inte Google och liknande företag vars verksamhet fokuserar på Internet och Internetanvändning.

Många av de företagswebbar som utvecklades i slutet av 90-talet var fokuserade på information och marknadsföring. De första webbarna innehöll ingen interaktivitet, utan var som anslagstavlor med statisk information – trycksaker på webben. Sedan utvecklades webbarna och började erbjuda interaktivitet. Som användare kunde man ställa en fråga och få ett svar och webben kunde visa olika innehåll för olika målgrupper (om det gällde ett intranät visades exempelvis olika information för olika delar av organisationen). Se exempelvis Stockholms lokaltrafik för en interaktivitet där du ställer en fråga och får ett svar utan att du har identifierat dig. Många försäkringsbolag, till exempel TryggHansa, delar in sin webbplatsinformation efter målgrupper.

Efter detta utvecklingssteg har företagswebbar i mångt och mycket fokuserat på att förbättra och utveckla funktioner på webbplatsen, såsom personalisering och verksamhetsnära tjänster. Man har velat rationalisera och effektivisera verksamheten både genom att lägga delar av kärnverksamheten och delar av stödprocesser (såsom tidrapportering, reserapportering, ledighetsansökningar osv.) på webben. Se exempelvis hur man söker förskoleplats i Nacka kommun. Här loggar föräldern in med sitt medborgarkonto, gör sin ansökan, följer sitt ärende och sin plats i kön och tecknar kontrakt. Förskolecheferna och tjänstemännen på kommunen hanterar köadministration och platstilldelning på samma webbplats.

De företagswebbar som finns idag befinner sig på en skala från ”trycksaken” till ”verksamheten på webben”. Hur ser då webbarna ut vad gäller web 2.0 hos de företag vars kärnverksamhet inte traditionellt sett rör sig kring och på Internet?

Gartner group, ett mycket välrenommerat företag som analyserar, tolkar och gör prognoser vad gäller IT (teknik, affärsprocesser och användning), har gett ut flera rapporter som handlar om hur företag kan använda sig av web 2.0. Bland annat vänder de sig till banker, som bör använda web 2.0 för att integrera flera kanaler och fördjupa och effektivisera sina kundrelationer. De har också givit ut en rapport som rör investmentföretag där de analyserar de möjligheter och hot som web 2.0 innebär. Möjligheter som nämns är att förnya investmentprocessen genom t ex informationsdelning och communities mellan kunder och medarbetare, medan hoten ses som att denna förnyelse innebär en risk att kunderna inte behöver företagen i lika stor utsträckning, vilket i sin tur skulle tvinga företagen att förändra sin verksamhet och sitt erbjudande till marknaden.

Långt ifrån alla företag har företagsbloggar, men det blir mer och mer vanligt. Bland annat Wikipedia och Fredrik Wackå listar en rad företagsbloggar. Några företag och organisationer med traditionell ”icke-internetrelaterad” verksamhet som har företagsbloggar är Stockholms universitet, SBAB, Årstiderna (levererar frukt- och grönsaker hem till dörren) och Folkhälsoinstitutet.

Gemensamt för Stockholms universitet och Folkhälsoinstitutet är att deras högsta tjänsteman (rektor respektive generaldirektör) har en egen blogg. Det är ett bra sätt att skapa en egen kanal för att inte behöva gå via medierna för att uttala sig. Man kommer nog inte ifrån att medierna har ett större genomslag, men på bloggen kan man tala (skriva) fritt ur hjärtat och i fall där man till exempel känner sig felciterad eller felvinklad, utgör bloggen ett ypperligt verktyg där man kan dementera och redogöra för sin ståndpunkt utan att bli redigerad och tolkad av en journalist.

SBAB överlåter bloggandet till specialister istället för den högsta ledningen. Två av deras ränteanalytiker står för innehållet i räntebloggen.

Gartner group lever som man lär och har flera företagsbloggar som rör en rad olika ämnen, bland annat Media industry – Moving from the Physical Present to the Virtual Future. Bloggen presenteras med orden ”The Media Industry Advisory Service blog delivers future perspective on how media companies can move from the analog/physical present to the digital/virtual future. The blog examines both tactical events in the industry as well as long-vision strategic ideas, framed by the team’s many voices.“ Gartner group erbjuder också podcasts och RSS-feeds.

IBM har en genomtänkt hållning till företagsbloggar som de också redovisar öppet. Företaget har en mängd medarbetare som bloggar (så många att man redovisar dem i en A-Ö-lista). Liksom SBAB är det ”vanliga” medarbetare, specialister inom sitt fack, som bloggar. IBM har låtit sina medarbetare och bloggare själva skapa riktlinjer för bloggandet med hjälp av en wiki. Efter att förslaget på riktlinjer var klart, gicks det igenom av företagets jurister och informatörer, och därefter lades det ut publikt.

Jag är övertygad om att i den mån företagsbloggar blir lästa, har de en tydlig påverkan på företagets varumärke. Detta innebär i sin tur att företagens varumärke blir mer beroende av enskilda personer, deras åsikter och deras sätt att uttrycka sig. Det är på gott och ont. Ur den enskilda personens perspektiv, är detta ett tydligt exempel på att bygga sitt personliga varumärke.

Många företag och organisationer blir mer web 2.0 genom att de gör sig tillgängliga på flera sätt. Exempelvis erbjuder allt fler företagswebbar RSS, eftersom användare kanske inte längre vill prenumerera via e-post på nyheter, utan istället har sin egen RSS-klient där man samlar alla RSS-prenumerationer. Alternativt att användaren har sin egen webtop på exempelvis Netvibes och där vill samla alla intressanta sajter/feeds. Ett exempel är L’oreal, som erbjuder RSS-feeds och widgets så att alla intresserade, journalister som privatpersoner, ständigt kan vara uppdaterade på de senaste skönhetsnyheterna.

I takt med att interaktiviteten på Internet blir allt större, kommer företag – i alla fall de med målgrupper som interagerar på nätet – att behöva vara synliga och tillgängliga på nya sajter. Sydsvenska dagbladet har skaffat sig en egen ö på Secondlife. Där vill man träffa läsare i nya kanaler, enligt deras affärsområdeschef för digitala medier, Anders Olofsson.

Företagen kan också använda sig av och uppmuntra interaktivitet på sin webbplats. Lego har message boards där användare kan diskutera och få tips. Man har speciella avdelningar för föräldrar, och uppmanar sina yngre användare att exempelvis ”inte uppge sitt riktiga namn och adress”. Jag tycker detta är ett bra sätt att stärka lojaliteten hos sina kunder och knyta dem närmare till företaget.

Ett annat exempel på en organisation som har uppmuntrat interaktivitet är Malmö stad, som när de planerade att bygga om Malmö stadion höll en omröstning på sin webbplats. Användarna fick rösta på tre alternativ till ett nytt stadion. Det alternativ som var mest populärt bland webbplatsens besökare, var också det alternativ som slutligen valdes. (Jag vet dock ej vilken tyngd webbomröstningen hade i beslutsfattandet.) Malmö stad har visat ytterligare prov på att de använder digitala medier för att interagera med sina medborgare. Bland annat har ordföranden i tekniska nämnden haft chat-sessioner med allmänheten.

Det är alltså märkbart att även vanliga, traditionella företags webbplatser påverkas av web 2.0. Web 2.0 är en möjlighet att förbättra sin kommunikation och interaktion med de målgrupper man vill nå och det är ett sätt att profilera sig, fördjupa sina kundrelationer och stärka sitt varumärke. De företeelser som ingår i Web 2.0 kan också, oförsiktigt använda, bidra till att kundrelationer försämras och varumärket försvagas eller upplevs som mer otydligt.

Referenser:
Wikipedia, www.wikipedia.org
Gartnergroup, www.gartner.com
Fredik wackå, http://www.wpr.se/radgivning/bloggar/svenska/
IBM, http://www.ibm.com/ibm/ideasfromibm/us/blogs/101706/index.html?sa_campaign=message/ideas/leadspace/all/ibmblogsflash
Stockholms universitet, http://blogs.su.se/kbrem
SBAB, http://www.sbab.se/sbab/jsp/polopoly.jsp?d=1564&a=2843
Årstiderna, www.arstiderna.com
Folkhälsoinstitutet, http://www.fhi.se/templates/Blog/Blog____9451.aspx
TryggHansa, www.trygghansa.se
Stockholms lokaltrafik, www.sl.se
Nacka kommun, www.nacka24.nacka.se
Netvibes, www.netvibes.com
L'oreal, http://www.loreal.com/_en/_ww/index.aspx
Sydsvenska dagbladet, http://sydsvenskan.se/digitalt/article216668.ece
Secondlife, www.secondlife.com
Lego, http://club.lego.com/messageboards/home/
Malmö stad, www.malmo.se

Huvudredaktörer

asma07 — Mon, 26 Feb 2007 07:30:39 CST

Är du student på Kursen Web 2.0 i Teori och Praktik på BTH, välj ett av nedanstående teman. Du blir då ensam eller en av redaktörerna för detta tema. Om ni är flera om samma tema måste ni samverka på något sätt. Om det är något tema som saknas kan du lägga till detta. Obs! Var inte rädd för att lägga till ett tema. Det är viktigt att du skriver om ett ämne som du tycker verkar intressant.... Lägg till ämnet här i listan - inte i en kommentar! För att redigera, klicka på knappen EasyEdit.

Deltagande (participation):
Redaktörer: Emma Makkonen (ejma07)

Nätverk
Redaktörer: Mattias Bengtsson (mcbe05)

Open Access:
Redaktörer: Magnus Sandgren (masj07)

Open Source:
Redaktörer:Svante Grönbeck (svgr06), Kristoffer Haglund (krha01), Axel Frisch(axfb06) så länge

The Long Tail:
Redaktörer: Anders Fredriksson (anfb07), Birgitta Gustafsson (bigu07)

Web feed:
Redaktörer: dlwi07

Den semantiska webben:
Redaktörer: Jakob Nylin Nilsson (jana07)

Folksonomier:
Redaktörer: Marcus Ljunggren (mclj06), Micael Jonsson (emja07), Doris Lennerstad (dole07)

CMS:
Redaktörer: Tommy Jansson (tmja07)

Blogg:
Redaktörer: Lai Bang (laba07), Anna Larsson (anld07)

Wiki:
Redaktörer: Anne Marcusson (anmc05)

Källkritik:
Redaktörer Josefine Andersson (mjan07)

Säkerhet:
Redaktörer: Cecilia Falck (cefb06)

Integritet:
Redaktörer: Ida Norberg (ibno07)

Användarvänlighet:
Redaktörer: Eva Johansson (evjo07), Linda Björkvall Köling (liko07)

Bibliotek 2.0
Redaktörer: Susanne Killander (suki07), Ligia Godymirska (ligo07), Lisa Thiel (lith07), Maria Ljung (malj07) Kerstin Andreasson (kean07) Emma Nolin (emna07)

Podcast:

Emili Jensen (emje07)

24-timmarswebben 2.0
Redaktörer: Annica Fyregård (anfy07)

"Age of the Amateurs"
Redaktörer: Gunilla Fors (gufo07)

Traditionella företag och web 2.0
Redaktörer: Anna Malmquist (asma07)

Mer senare...

Bibliotek 2.0

emna07 — Mon, 26 Feb 2007 05:50:14 CST

Välkomna till vår plats om det nya interaktiva biblioteket. Vi som är redaktörer för denna sida heter Lia och Susanne och är bibliotekarier på ett specialbibliotek. Vår ambition är att erbjuda våra kunder en bra service med hjälp av den moderna tekniken.

Jag heter Maria och jag är bibliotekarie på ett forskningsbibliotek. Jag vill utveckla synen på 2.0-begreppet inom biblioteksvärlden till något mer än att bara fixa en toolbar (vilket vi under hösten skaffade till vår webbplats)! Jag är själv inte speciellt förtjust i toolbars då de mer fungerar som kaka på kaka. Då menar jag att det är bättre att erbjuda en personlig sida, typ googles eller netvibes där studenter och forskare kan samla sina resurser från biblioteket... När det finns så mycket annat som vi kan implementera och som våra kunder har större hjälp av så blir jag lite trött på att en toolbar är "helt otroligt bibliotek 2.0" på min arbetsplats... (en liten suck undslipper mina läppar...) Så jag önskar diskutera detta helt enkelt... det måste finnas mer där ute än en toolbar - det är min devis!

Jag heter Emma och är webbredaktör vid ett specialbibliotek som inte har några böcker. Skulle vilja undersöka hur man kan ta 2.0 tänkandet till universitetsmiljön och hur man kan applicera det där.

En viktig del i det hela tror jag också är att man tar ett helhetsbegrepp så att man inte ser nätet som en skild del i verksamheten. Många av besöken sker idag virtuellt och de virtuella besöket är lika viktigt som det fysiska besöket. I anslutning till kursen (alternativt programmet som man läser) kan man starta upp en studiecirkel i webbmiljön. Kravet att medverka kan vara att man är antagen till kursen. I dessa tider när mycket av undervisningen sker i PBL/PBI form kan det vara ett bra komplement. Återkoppling och aktivt deltagande är väl två viktiga ingredienser även här. Går i linje med Problembaserat lärande där studenten själv ska söka information och se sammanhangen där mycket av inlärningen sker i grupp. Här kan biblioteken skapa bra plattformar som t.ex. en studiecirkel där man kan få utrymme att få återkoppling, reflektioner och inlärning.

På flickr kan man hitta följande bild där studentens sociala och akademiska liv är åtskilt men att biblioteket förenar dessa två världar. Fin tanke tycker jag och det ligger nog en hel del sanning i det.

(Kerstin A - som här kopplar på lite av det Emma skriver om när det gäller det fysiska och virtuella biblioteket)
Flickrbilden ovan ingår också i ett masters paper skrivet av Michael Habib, Toward Academic Library 2.0: Development and Application of a Library 2.0 Methodology. En intressant poäng som Habib nämner i sin uppsats är att även om termen Library 2.0 har sitt ursprung i Web 2.0 går Library 2.0 även utanför webbtjänster. Det är något som gärna glöms bort, kanske för att det är lättare att koncentrera sig på att lägga till en eller två webbtjänster för att få en Bibliotek 2.0 känsla på bibliotekets webbplats än att fundera på hur man kan applicera Bibliotek 2.0 tanken även utanför webben.

Men tillbaka till webben har även jag hittat en bild på flickr som jag tycker är intressant i sammanhanget

Bilden visar resultatet från en enkät som gjordes på boggen blogwithoutalibrary.net. Enkäten gällde ”special library” så här ingår också företagsbibliotek, skolbibliotek osv. Men det är intressant att se att över 73 % av dem som svarade använde RSS, blogg kommer också rätt högt upp med 60%. Fast man får förstås tänka på att svaren med största sannolikhet mest kommer från bibliotek där man börjat arbeta aktivt med bibliotek 2.0.

Källor
Michael Habib (2006) Toward Academic Library 2.0: Development and Application of a Library 2.0 Methodology . A Master´s Paper for the M.S. In L.S degree. PDF-format
Tillgänglig : < http://mchabib.com/masterspaper.pdf > (2007-02-25)

Michael Habib´s Flickr set Library 2.0
Tillgänglig: < http://www.flickr.com/photos/habibmi/sets/72157594247454511/ >(2007-02-25)

Amanda Etches-Johnson´s Flickr konto
Tillgänglig :< http://www.flickr.com/photos/etches-johnson/328300412/in/photostream/ >(2007-02-25)

Källkritik

mjan07 — Sun, 25 Feb 2007 15:09:29 CST

Bakgrund

Källkritiken har sitt ursprung inom historievetenskapen och är ett samlingsnamn på metoder för granskning av källor. Syftet var att urskilja skillnaderna mellan belagda fakta och spekulationer. Historikerna ville få fram kunskap om verkligheten men visste att källorna kunde vara oäkta, skapade i efterhand osv. Naturligtvis är det inte bara forskare inom historievetenskapen som granskat information kritiskt, källkritiken har även haft betydelse inom t ex journalismen.

Traditionell källkritik – källkritik på Internet

Det finns fyra, vedertagna traditionella källkritiska kriterier: tid, beroende, äkthet, tendens och trovärdighet. När det gäller tid är det sambandet mellan själva händelsen och det att den skrivs ner/berättas som är viktigt. Källan riskerar att bli allt mindre pålitlig, ju längre tid som gått. Beroende behandlar en källas självständighet och olika sorters påverkan. Äkthet handlar om huruvida källan verkligen är det den utger sig för att vara. Tendens handlar om en källas partiskhet eller opartiskhet. De traditionella källkritiska kriterierna lämpar sig både för tryckta källor och för Internet. Det är dock viktigt att inse att på grund av olikheterna mellan dessa medier finns det skillnader i användningen av metoderna. Det är även viktigt att påpeka att alla kriterier kanske inte stämmer överens med alla informationskällor/sidor på Internet.

Behovet av källkritik

Informationsflödet ökar allt mer och vi tar dagligen emot stora mängder information via tv, tidningar och tidskrifter, radio och inte minst Internet m.m. Internet tycks få en allt större betydelse i världen, är en enorm resurs för olika sorters information och används för t ex nyhetsförmedling, underhållning, opinionsbildning etc. Internet skapar många möjligheter, både tillgång till olika sorters information och möjlighet att själv publicera material. Sidorna och resurserna som finns att tillgå är naturligtvis av varierande kvalitet. I vissa fall är syftet med en webbsida uppenbar –i andra fall förekommer dolda budskap och oriktiga fakta. Det kan vara svårt att avgöra vad man kan lita på och det är lätt att bli lurad - webbsidor kan genom utseende och utformning verka trovärdiga utan att vara det. Som med all hantering av information är det även här viktigt att ha ett kritiskt tankesätt.

Källkritik handlar om granskning och kontroll av de källor som man hämtar information ifrån - att inte tro på allt man hör och läser. Vikten av tillförlitlig information är uppenbar – vi vill ju alla kunna lita på det vi läser i tidningar eller ser i nyhetssändningar på tv. Vikten av källkritik på Internet känns extra viktig. Här är allting flyktigt och vem som helst kan lägga ut information – på gott och ont.

Hur kan man granska information på Internet kritiskt?

Det finns många sätt att granska information på Internet källkritiskt. De traditionella källkritiska kriterierna är, som jag nämnt tidigare, användbara men det finns fler. När jag läst in mig i ämnet källkritik på nätet har jag insett att olika författare tar upp olika aspekter för kritisk granskning av källor. Jag har valt dessa: * Ämne och omfång
Täcker informationen flera aspekter av ämnet? Hur detaljerad är informationen? Finns det en tydlig titel som säger något om innehållet? Är informationen fullständig eller ej? Om sidan har ett index eller någon form av innehållsförteckning kan detta vara till hjälp
* Objektivitet
Här bör man skilja mellan ”faktasidor” och debattsidor/”synpunktssidor”.

När det gäller faktasidor kan du t ex fundera över om uppgifterna verkar riktiga samt om den/de som står bakom sidan är trovärdiga. Är det en etablerad myndighet/organisation/sakkunnig person som står för uppgifterna?

På debattsidor etc. (här kan man kanske tala om bloggar) kan det vara intressant att se om det finns ett uttalat syfte? Hur underbyggs personliga åsikter med fakta? Har den som uttalar sig goda kunskaper inom området?

* Noggrannhet Här handlar det om hur stor omsorg personen/företaget/organisationen lagt på hemsidan, webbplatsen eller bloggen. Som besökare kan man t ex titta efter eventuella brister i grammatik, stavning och typografi m.m.

* Aktualitet
Hur ofta uppdateras sidan? Är materialet gammalt minskar det ofta i trovärdighet.

* Upphov/ansvar
Vem skapade sidan? För att få svar på detta kan man se efter om dokumentets ursprung är dokumenterat. Leta t ex efter uppgifter om: författarens titel och institution/företag, författarens/redaktörens namn samt på vilken server URL-adressen ligger. Framgår det om upphovsmannen är en känd auktoritet på området?

* Kommersialism
Är webbplatsen kommersiell och gör reklam för en vara eller en tjänst?

* Form, layout och navigering
Hittar du den information du söker på ett lätt sätt – hur ser upplägget ut? När det gäller bilder är det viktigt att tänka på att de går att manipulera och därför inte alltid stämmer med verkligheten.

Källkritik och Web 2.0

Alla de tjänster och funktioner som växer fram i och med Web 2.0 skapar nya frågeställningar och behov när det gäller källkritik. Hur granskar man t ex en blogg och ska man ens göra det? Är det ens intressant att veta om det som står i en blog är sant eller ej? Det kanske bara är roligt att läsa en annan människas reflektioner och åsikter? Att granska en blogg kritiskt – naturligtvis ska man det men är det t ex en privat blogg utan några ambitioner att förmedla ”sann information” kanske man ska släppa lite på kraven? Var medveten om varför sidan lagts ut – och ha det i bakhuvudet när du läser. Nu finns det ju såklart olika sorters bloggar. I vissa länder, där informationsfriheten inte existerar eller är ytterst begränsad, tycks de politiska bloggarnas betydelse öka. Det förekommer t om att människor fängslas pg a vad de skriver!

Wikipedia är ännu ett exempel – här kan alla lägga in och redigera informationen som finns. Hur granskar man en sådan källa?

Måste allt man läser passas in i vad som är sant eller falskt?

Källkritik är ett stort ämne - kom gärna med tips om fler saker som skulle kunna passa in på den här sidan!

The Long Tail

anfb07 — Sun, 25 Feb 2007 11:03:51 CST

Vad är The Long Tail och vem hittade på begreppet?

Begreppet myntades hösten 2004 av Chris Andersson, i oktobernumret av tidskriften Wired, för vilken han också är redaktör. Orden har använts tidigare, inom statistiken. Om man tittar på ett diagram med en rätt vanlig statistisk fördelning förstår man varför.

Man kan nu tänka sig att det handlar om försäljning av böcker. Ett litet antal kioskvältare säljer väldigt mycket, men kurvan faller sedan brant. De flesta böcker säljer ganska lite, men det finns massor med böcker till salu och de flesta av dem säljer i alla fall något. Vi får en närmast oändlig svans av böcker som visserligen säljs i allt färre exemplar - men som ändå säljer. Och det är just för att illustrera försäljning eller användande av varor eller tjänster som Cris Anderson använder begreppet.

Vad är det för märkligt med detta? Det är väl bara precis vad man kan vänta sig? Ja, men i en tid när ny teknik möjliggör lagerhållande och distribution till mycket låga kostnader - då ökar chansen att förlänga svansen dramatiskt. I en liten bokhandel med begränsat utrymme måste man satsa på att ha böcker som säljer bra. Man får försöka kapa svansen och hålla sig till huvudet. För ett företag som till exempel Amazon finns helt andra möjligheter.

Att döma av den uppmärksamhet Chris Anderson fått har många inte insett den fulla potentialen i denna modell. Många har efter en lång tids fokusering på hits, på det som säljer bäst,inte riktigt förstått värdet av att erbjuda allt det som inte är hits. Man har inte uppmärksammat att svansens yta kan bli så stor i förhållande till bästsäljarna till vänster i diagrammet. Hits är enstaka undantag, medan svansen är nästan allting. Om det kostar lite att erbjuda ett stort urval av till exempel svansböcker så ger försäljningen av dem helt enkelt en stor samlad vinst. Man måste därför i den långa svansens ekonomi sluta med att försöka förutse vad som kan sälja mest och sedan erbjuda endast detta. Istället bör man se till att ha ett nästan oändligt brett utbud för att hitta alla kunder. Konsumenterna är ingen homogen massa och de erbjuds nu en möjlighet att som aldrig förr hitta sina nischer och förverkliga sina behov.

Chris Anderson menar att vi är på väg från en hitkultur till en nischkultur, och han pekar på att de allra största succéerna inom t ex film och musik siffermässigt inte är lika stora som de var för ett eller två decennier sedan. Vidare så finns det nu redskap (filter) som gör produkter i den långa svansen synliga. Det kan vara smarta söktjänster som lär sig vad vi vill se, eller nischade topplistor. Vi erbjuds också, antingen genom leverantörens webbplats, eller genom andra interaktiva tjänster på webben, en möjligheter att ranka och betygsätta, att samtala om våra preferenser, att recensera och att rekommendera. Någon har till och med talat om att vi är på väg från informationsåldern in i rekommendationsåldern. Det här är något mycket viktigt för att den långa svansens ekonomi ska kunna fungera. Eftersom antalet varor och produkter är så stort ute i svansen behövs vägar in till de gulkorn vi vill hitta.

Smarta lösningar har även tidigare i historien kunnat öka utbudet av varor. Chris Anderson exemplifierar med det första stora postorderföretaget i USA. Där folk ute på landet tidigare bara hade små handelsbodar med starkt begränsat utbud att tillgå damp nu ner en mycket tjock katalog med ett rikt sortiment av varor. Men det är ingen tvekan om att datoriseringen, internet och webben inneburit stora kliv framåt. Att lagra ännu en e-bok, en musik- eller filmfil på en hårddisk kostar nästan ingenting. I sin artikel i Wired manar Chris Anderson alla leverantörer att driva på försäljningen ute i svansen. Han ger tre råd:

Gör allting tillgängligt (Analysera inte, fundera inte, utan lägg ut materialet)
Sänk priset (Halvera och sänk ännu mer. Tänk inte för mycket på att kompensera för t ex minskad försäljning av CD eller pappersböcker)
Se till att kunderna kan hitta det som lagts ut. (Se t ex till att kunderna kan rekommendera varandra)

I sin bok talar Anderson om den långa svansens tre olika krafter (s 54):

Demokratisering när det gäller redskap för produktion (Med en PC kan man göra mycket)
Demokratisering av distributionen (Det du producerat med persondatorn kan distribueras via Internet)
Sammankopplande av tillgång och efterfrågan (Sker via olika filter, t ex att kunderna sätter betyg på produkterna)

Den långa svansens ekonomi är en ekonomi med ett obegränsat utbud, något som kan vara svårt att ta till sig i en värld som präglats så mycket av knapphet. Åtminstone dess mest idealiska tillämpningar har gjorts möjliga i den digitala eran, och man kan tycka att en av dess gränser bestäms av vad som kan vara ettor och nollor och vad som ändå måste vara atomer. Men kanske inte? I det sista kapitlet i boken tänjer Anderson ut tillämpningen (s 225) på ett fantasieggande sätt när han talar om 3D-utskrifter. Vi kan designa ett ting vid datorn (eller välja något som någon annan har formgivit) och sedan få det utskrivet tredimensionellt, till exempel i plast. Kanske vi till och med kommer att skriva ut saker själva. Ingen lagerhållning, ingen distributionskostnad.

Varför ska vi glädjas åt den långa svansen?

Tillgången till det globala utbudet är något som kan ha med utvecklandet av demokratin att göra, fler får chansen att nå mer. Ju större det hela blir, ju fler människor som är inne, desto bättre blir det. Sett ur konsumentens vinkel, sett ut producentens, sett ur säljarens vinkel. Visserligen behövs storsäljarna, hitsen, men kunderna börjar snart söka sig efter mer och då är det bra om svansen är lång.Enligt Anderson befrämjar det både kvantitet och kvalité. The Long Tail handlar om en värld i överflöd och det är väl för de flesta ett drömsamhälle!

Det är inte bara som konsumenter vi kommer i kontakt med svansen. Vi kan ju också producera sådant som hamnar i den och vi kan medverka i distributionen. Det blir ett uppsving för amatörismen och en minskad makt för gamla auktoriteter och för dumma reklamkampanjer. Inte heller Chris Anderson kan avhålla sig från att ta upp Wikipedian som exempel - den långa svansens uppslagsbok. Han är inte okritisk, men menar att den rätt använd är mycket värdefull. En expertproducerad uppslagsbok håller givetvis en mycket jämnare kvalitet, men Wikipedian har toppar som når högre. Genom att så många medverkar och är intresserade blir ofta det som saboterats och förstörts lagat mycket snabbt av entusiaster. Framför allt kan Wikipedian innehålla så oändligt mycket fler artiklar - ja, just det, en lång svans av artiklar i de mest smala eller obskyra ämnen.

Chris Anderson tycks hysa en tilltro till "the wisdom of the crowd", till att massorna av människor tillsammans kan bygga något värdefullt.

Vad har The Long Tail med Web 2.0 att göra?

Web 2.0 står för kommunikation och nischning, genom t ex bloggar, rankningar kan många bidra med information i "The Long Tail", vilket är en förutsättning för att svansen ska bli synlig och växa. Web 2.0-teknik medger skapande av de filter som behövs för att hjälpa oss välja. Man kan väl också säga att Web 2.0 bidrar till en fortsatt demokratisering av redskapen för produktion och av distribution.

Kritiska röster och egna kommentarer

Lagstiftningen inom handel vad gäller skatter, upphovs- och konsumenträtt mm hänger inte med
En större handel med mer transporter som påverkar vårt allt varmare klimat kan vara en nackdel .
Den stora valfriheten måste ledsagas av information för att kunden ska uppleva att hon/han har ett val. Att veta vem som står bakom informationen kan många gånger vara svårt även om det finns rankingsystem så grundar sig de ofta på få kunder och de är lätta att manipulera.
Idag är Google spindeln i allt, ett aktiebolag, är det bra? Google som säljer billiga annonser genom sökord.
Detaljhandeln på småorter tappar kunder och försvinner till stor del när näthandeln tar över.
"Man ser inte skogen för all träden" - lär du känna dig själv genom dina behov - förverkligar sig människan genom sin konsumtion?
Det finns kritiker som anser att Anderson helt enkelt har räknat fel eller gått för långt. Lite fusk med både matte och metaforer för att bli populär och omtalad. En rejäl sågning kan läsas på http://www.theregister.com/2006/07/27/debunking_long_tail_maths/
Påståendet att den långa svansens ekonomi höjer kvaliteten på det vi konsumerar tål verkligen att diskuteras. Det är säkert sant om man, som Anderson, intar en helt värdesubjektivistisk ståndpunkt. Ingen objektiv kvalitet finns - det som är bra för mig är dåligt för dig. Jag hittar det jag gillar i svansen och du hittar det du gillar - något annat kan kvalitet inte vara. Man behöver inte dela denna grundsyn, och även om man gör det kan det vara värt att fundera på konsekvenserna.
Chris Anderson menar inte att fenomenet med hits kommer att försvinna, bara att det får mindre betydelse. Han erkänner också mänskliga behov av att köpa saker i en miljö tillsammans med andra. Vanliga affärer kommer att finnas kvar. Vad han inte diskuterar är saker som kulturarv eller behovet av gemensamma referensramar. Kan det lite underliga förslaget om en litterär kanon i skolorna ses som en reaktion på en alltmer nischad kulturkonsumtion? Kan den långa svansens ekonomi medverka till minskad samhörighetskänsla med andra grupper i samhället, rent av till ett sönderfall av samhällen?
Tanken att en stor massa av människor som får interagera fritt och bygga upp saker tillsammans också med säkerhet kommer att skapa något gott och värdefullt kan synas naiv, lite grann som den gamle filosofen och hovbibliotekarien Leibniz övertygelse om att vi lever i den bästa av världar.

Källor:

Anderson, Chris (2006) The Long Tail, How Endless Choice is creating Unlimited Demand. London: Random House Business Books
Anderson, Chris. "The long tail". Wired Magazine, Oktober 2004

Deltagande - participation

mt00jpr — Sun, 25 Feb 2007 09:50:01 CST

Web 2.0 och MMORPG

Jag har tidigare nämnt att World of Warcraft är Web2.0. Jag har också sagt att jag inte tror att WoW lever upp till kriterierna för Web2.0 till 100%. Jag kanske till och med sa det om MMORPG (Massively Multiplayer Online RolePlaying Game) i allmänhet. Jag vill nu påstå att detta varierar från spel till spel. Det finns titlar som är mer Web2.0 än andra. Om vi kollar på de attribut som nämns på http://adaptivepath.com/images/publications/essays/What_puts_the_2_in_Web_20.pdf (What puts the '2' in Web 2.0?):

"User-contributed value — Users make substantive contributions to enhance the overall value of a service."

Detta vill jag påstå stämmer in på MMORPGs. Det community som byggs upp inom spelet påverkar definitivt hur spelarna uppfattar spelet. Ett MMORPG-community brukar bestå av flera lager. Längst ut ett 'super-community' bestående av alla som spelar spelet i fråga. Under detta finner vi ofta sub-communities bestående av spelare som spelar på en viss server (detta förstås förutsatt att spelet har mer än en server). Dessa sub-communities är i sin tur uppdelade i guilds eller klaner. Tillhör man ingen sådan så har man ofta ett antal vänner inom spelet som man brukar spela tillsammans med. Att tillhöra ett sub-community av något slag brukar i regel göra spelet roligare, för at tinte säja mer beroendeframkallande. Det är inte ovanligt att spelare fortsätter betala månadsavgiften och logga in enbart för att kunna chatta med sina kompisar i spelet, trots att de har tröttnat på själva spelet.

"The Long Tail — Beating the sales of one or two best-seller products by using the Internet to sell a cumulatively greater amount of the products that have low demand or low sales."

Uppriktigt sagt så vet jag inte riktigt hur jag ska tolka detta. Visserligen så kan man köpa och ladda ner en del spel direkt från utvecklarna/distributörerna men jag tror inte att det är det som menas. Däremot kan så kan man inte förneka att ett framgångsrikt MMORPG kan bli väldigt lukrativt. På Web 2.0 konferensen som hölls 2004 så höll Bill Gurley en föreläsning om MMORPG (http://www.itconversations.com/shows/detail327.html) och listade mot slutet de anledningar till att han som en venture capitalist fann konceptet såpass intressant. Notera att det han säjer om EverQuest inte längre är sant då föreläsningen hölls cirka två månader innan World of Warcraft släpptes.

"Network effect — For users, the value of a network substantially increases with the addition of each new user."

Detta stämmer definitivt. Ju fler spelare desto större och livligare community får du. Att servrar slås samman är i regel ett tecken på att spelet har förlorat spelare. Anledningarna kan skifta. Spelet kanske inte lever upp till de löften som utvecklarna gav innan det släpptes, servicen från företaget kan vara bristande (störande buggar som aldrig fixas etc) eller så har helt enkelt ett nytt och bättre spel släppts.

"Decentralization — Users experience services on their terms, not those of a centralized authority, such as a corporation."

Detta stämmer i regel inte alls in på MMORPGs. Så länge folk fortsätter att betala månadsavgiften så behöver företaget inte nödvändigtvis känna sej tvunget att lyssna på spelarna.

"Co-creation — Users participate in the creation and delivery of the primary value of a service."

Detta vill jag påstå beror på vilken typ av MMORPG vi talar om. Det kan nog anses vara sant angående spel av sandlådetypen, dvs spel där majoriteten av allt innehåll skapas av spelarna själva. Second Life är ett bra exempel på ett sådant spel. World of Warcraft befinner sej i andra ändan av spektrumet då det förser spelarna med innehåll i form av quests, dungeons och PvP-zoner.

"Remixability — Experiences are created and tailored to user needs by integrating the capabilities of multiple services and organizations."

Detta stämmer inte alls in på MMORPGs såvitt jag vet. Det närmaste man kan komma vore väl att spela olika spel. Detta kan kanske förändras i framtiden, beroende på hur spelgenren utvecklas. Bill Gurley nämner i sin föreläsning ett kinesiskt MMO-spel som baseras på företagets IM-applikation. Dom har alltså tagit sitt Instant Messaging-program och utvecklat ett spel runt det. Om flera företag samarbetade och utvecklade ett spel kring sina applikationer på detta viset så skulle vi kanske få ett spel som kan anses leva upp till detta attribut.

"Emergent systems — Cumulative actions at the lowest levels of the system drive the form and value of the overall system. Users derive value not only from the service itself, but also the overall shape that a service inherits from user behaviors."

Detta attribut vill jag påstå är sammankopplat till det första. Hur spelet eller spelupplevelsen utvecklas beror på hur dess community ser ut. Spelarnas uppförande i spelet påverkar hur du upplever spelet. Hamnar du på en server med relativt många rötägg så lär du njuta mindre av spelupplevelsen än om du spelar på en server med en generellt mognare och vänligare atmosfär.

Sammanfattningsvis...

Liksom för Web2.0 i allmänhet så är deltagande kanske det mest framträdande attributet för MMORPGs för att inte tala om MMO-spel i allmänhet. Eftersom dessa är designade för att spelas online så är de beroende av att folk deltar i upplevelsen, annars blir det inte mycket till upplevelse. Även om ett MMORPG har ett stort antal NPCs (Non-Player Character) så lär den virtuella världen kännas ganska livlös eftersom interaktionen med NPCs brukar vara väldigt begränsad. Antingen är de vendors som säljer och köper saker eller så har de inget att säja utöver det som har att göra med eventuella quests man kan få från dem. Många NPCs kan man kanske inte interagera med över huvud taget. Om vi nu talar om MMOFPS (First Person Shooter) så är deltagande än mer viktigt då seriösa FPS-spelare inte brukar uppskatta att spela mot bots (datorstyrda motståndare). Visserligen finns det ensamvargar som spelar MMO-spel för att de gillar själva spelkonceptet men inte bryr sej om resten av spelarna. Personligen så har vanliga offline-spel inte varit lika lockande sedan jag först började spela MMORPGs.

Länkar

What puts the '2' in Web 2.0? - http://adaptivepath.com/images/publications/essays/What_puts_the_2_in_Web_20.pdf

Bill Gurleys föreläsning från Web 2.0 konferensen 2004 - http://www.itconversations.com/shows/detail327.html

Wikipedia om MMORPGs - http://en.wikipedia.org/wiki/Mmorpg

Om MMORPGs - http://www.answers.com/topic/mmorpg

Second Life - http://secondlife.com/

World of Warcraft (Europe) - http://www.wow-europe.com/en/index.xml

Användarvänlighet

evjo07 — Sat, 24 Feb 2007 17:54:28 CST

Allmänt:
Användarvänlighet är A och O på nätet. Är en sajt svår att använda så kommer besökaren inte tillbaka, hur intressant innehållet än är. Informationen finns alltid någon annanstans också.

Innehållet kräver en struktur för att bli tillgängligt för läsaren, en struktur som underlättas av en tydlig och lättanvänd navigering. Menyer ska vara lätta att förstå och logiska, de ska vara konsekventa och relevanta.
Att det går ganska snabbt och lätt att lära sig förstå hur man ska använda sidan är också viktigt. Sidans design ska underlätta för användaren att komma åt innehållet.
Användbarhet innebär både nytta och användarvänlighet.

Fyra "dörrar" leder in nätsurfaren på sajten:
1. Utseende. Det första intrycket är viktigt. Ser den seriös och tilltalande ut?
2. Språk. Lättförståeligt, rättstavat och språkriktigt.
3. Struktur. Det ska gå att lätt hitta vad man söker, genom en välorganiserad ordning.
4. Interaktion. Hur interaktionen ska gå till ska vara lätt att förstå, t ex att fylla i ett formulär.

Källa:
Sundström, Tommy: Användbarhetsboken, Studentlitteratur 2005
Englund, Helena, och Guldbrand, Karin: Klarspråk på nätet, Pagina 2004

(ovan är skrivet av Eva 2006-01-18)

Jakob Nielsen, född 1957 i Köpenhamn, Danmark är en författare och konsult inom dator- och webbanvändbarhet. Han driver sedan 1998 konsultföretaget Nielsen Norman Group tillsammans med gränssnittsexperten Donald Norman.

1991 ansåg Nielsen att hypertext var framtiden för gränssnittsdesign så han skrev en omfattande bok om det och började ge ut en krönika om olika aspekter av användbarhet på webben.

Idag anses Nielsen vara en av de ledande auktoriteterna inom användarvänlighet. Han är känd för sin ofta hårda kritik mot populära webbplatser och mot överdriven användning av grafik, animeringar, Flash och liknande som inte hjälper användbarheten.

Webbplatser som följer standarder och som är utvecklade efter principerna i Vägledningen 24-timmarswebben kommer att nå fler medborgare och företag och bli enklare och effektivare att använda.

I användbarhetssammanhang på webben talas det om tre olika typer av design som tillsammans utgör gränssnittet:

grafisk design (färg, form, typografi, känsla, snabbhet)

informationsdesign (skärmtitlar, rubriker, etiketter, dispositioner, länkar, sökningar)

interaktionsdesign (formulär, knappar, e-tjänster, listor, radioknappar)

Dessa delar, att se och gilla, att hitta och förstå, samt att använda e-tjänster, som fungerar och samspelar bildar ett lyckat och användbart gränssnitt.

(Källa: Denizan, Funda inUse AB)

Kort inlärningstid är mycket viktigt för webbprodukter som ska användas sällan eller där det ständigt tillkommer nya användare. Risken finns annars att användaren lämnar tjänsten utan att ah uträttat det som han/hon tänkt. Om produkten är utformad så att den utgår från användarens förståelse av ämnesområdet och stöder lärandeprocessen så minskas inlärningstiden. Exempel på sätt att stödja lärandeprocessen är att använda för användaren bekanta begrepp, att ge tydlig återkoppling och att tjänstens utformning och beteende följer ett tydligt mönster. Hjälpfunktioner är ett sätt att stödja lärande. Speciella avsnitt med lärande som enda syfte kan vara antingen vara integrerade i hjälpfunktionerna eller en egen interaktiv utbildnignsprodukt som används i anslutning till huvudprodukten.

En webbsida och/eller tjänst som fungerar så som användaren förväntar sig skapar tillfredställelse. Om sidan/tjänsten ska användas för att effektivisera användarens tillvaro måste den upplevas som ”effektiv” av användaren. Om sidan/tjänsten istället ska bidra med tidsfördriv och spänning måste den upplevas som ”spännande”. Om sidan/tjänsten ska vara instruktiv och lärande måste den locka användaren att utforska området och ge användaren kunskap om hennes faktiska kunskapsnivå. Tjänster som skapar tillfredställelse hos användaren används också, vilket är en grundförutsättning för att tjänsten ska ge den förväntade effekten.

Källa: Ottersen, Ingrd och Berndtsson, Johan: Användbarhet i praktiken, 2002

Externa länkar:
www.syntesio.se
www.webcontrol.se
www.informer.se

(Linda 2007-01-23)

Utveckling av funktionalitet
Funktionalitet ingår i begreppet användarvänlighet på så sätt att om en webbsida ska kunna användas optimalt behöver den vara funktionell och användbar. 37signals är en blogg som skrivs av några webbdesigners i Kanada, med fokus på användbarhet.
Deras recept är att bygga upp en webbsida steg för steg, utifrån det som är viktigast. Prioriteringen utgår både från användarens behov och från avsändarens behov.
Under arbetet gör man en skiss på hur olika funktionaliteter och delar av webbsidan ska placeras. Vad behöver synas först och alltså ingå i det besökaren ser som ingångsvy på sidan? Vad kan ligga i menyer? Vad ska finnas på alla sajtens sidor?

Användaren
I arbetet med att utveckla en webbsajt är det en god hjälp att använda sig av persona. Persona är en beskrivning av en tänkt användare av sajten, en sorts arketyp för huvudgruppen av användare. I beskrivningen tar du med det som är typiskt för din huvudanvändare, t ex: "Linda, 32, är en akademiskt utbildad tjänsteman och ganska välbeställd småbarnsmamma. Hon använder nätet på dagtid på jobbet och på fritiden huvudsakligen på kvällstid när hon är hemma och hinner. Hon är intresserad av litteratur, allt som rör barns uppfostran och att planera familjens resor inför årets semestrar. Hon är en van nätanvändare men vill ha snabba och enkla sajtformulär för att söka det hon vill hitta, eftersom hon har ont om tillgänglig tid."
Så kan jag spåna vidare utifrån hur jag tänker mig att användaren som besöker min sajt beter sig.

Den australiska webbutvecklaren Tina Calabria skriver om personas: "Personas identify the user motivations, expectations and goals responsible for driving online behaviour, and bring users to life by giving them names, personalities and often a photo." (källa).
Först gör man intervjuer med ett antal tänkbara användare av sajten, och bygger sedan persona-beskrivningen på svaren i intervjuerna.
När man gjort en beskrivning av användaren går man tillbaka till sin planering av sajten och försöker hitta sätt att nå just den här användaren på ett optimalt sätt och lotsa henne fram på sajten. Vad vill hon ha ut av min sajt? Hur kan jag servera henne det på bästa sätt?

Hur gör människor?
Calabrias kollega Donna Maurer skriver om användbarhet, dvs det engelska begreppet usability och varför användarfokuserad design är så viktigt: därför att sajtens besökare ska kunna använda tjänsten effektivt och enkelt. "People will go to great lengths to avoid using difficult systems" (källa).
Att förstå hur människor använder teknik är en grundförutsättning vid utvecklandet av funktioner på webben, menar hon. Vi människor är inte alltid rationella och logiska i våra beteenden och detta måste tekniken anpassas till. Människor gör fel ibland, minns inte allting, och olika människor kan uppfatta samma information på olika sätt.

För att testa användarvänligheten krävs att verkliga användare provar funktionerna och att man verkligen tar hänsyn till den utvärderingen och gör om tills det blir bra. Maurer menar att det räcker inte att demonstrera funktionerna och fråga vilket intryck det gör, det måste testas ordentligt. Maurer föreslår att man helst har användare med i utvecklingen under hela processen, som testpersoner.

Reflektion
Användarvänlighet förknippas i högsta grad med begreppet Web 2.0, eftersom det står för bl a användargenererat innehåll och användning av sociala funktioner på webben. Men egentligen är det knappast någon större skillnad på kraven på användarvänlighet i Web 1.0 och Web 2.0 eftersom möjlighet att använda tjänster och funktioner är det som gör interaktivitet möjligt. Det måste alltså ha varit ett krav redan från webbens start, även om det inte slagit igenom förrän på senare år?

(ovan är skrivet av Eva 2006-02-17)

Praktiska tips
En viktig del av använbarheten på nätet är läsbarheten. Bra läsbarhet kan nås både genom val av typografi och hur sidan utformas. Det är t ex viktigt att inte använda för liten stil för att få in så mycket som möjligt på sidan.
Ett bra sätt är att överlåta till besökaren att bestämma sidans textstorlek (källa: Användbarhetsboken, se ovan). Det gör man genom kodningen i CSS-mallen, där man kan ange storleken i relativa mått, inte absoluta. Då kan användaren själv ställa in textstorleken i sin webbläsare. Detta är framför allt viktigt för den som är synskadad.
När relativ textstorelk används krävs att man också testar sidorna i olika teststorlekar, så att man ser att de fortfarande fungerar, t ex att olika testytor inte överlappar varandra när texten blir större.
Valet av typsnitt är också viktigt. Times är inte lika läsbart på en datorskärm som på papper och bör bytas mot ett utan seriffer (dvs hakar), helst Arial och Verdana (källa: Irene Friberg: Webbdesign, Skandinaviska Databöcker AB).
Verdana är ett typsnitt som utvecklats för webben och är särskilt läpligt för brödtext, dvs löpande text.
Lämpligt radavstånd på webben är 130-150 procent och en spaltbredd på 50-70 tecken (källa: Användbarhetsboken, se ovan).
Centrera inte texten, det är svårläst, liksom högerjustering, och marginaljustera aldrig eftersom ord inte avstavas på webben.

För den som har en läsare som inte läser bilder behövs alt-texter till bilderna. Därför ska dessa alltid fyllas i vid sidkodningen. Om bilden inte visas kan man i stället läsa alt-texten. För t ex den som är synskadad och får webbsidan text uppläst fungerar alt-texten som en information om vad bilden förställer.

(ovan är skrivet av Eva 2006-02-24)

24-timmarswebben 2.0

anfy07 — Sat, 24 Feb 2007 17:24:38 CST

"24-timmarswebben 2.0" eller utvecklas det offentliga Sveriges webbplatser mot mer interaktivitet?

Inledning, bakgrund

24-timmarsmyndigheten är resultatet av ett förändringsarbete som pågått sedan slutet av 1990-talet med målet att medborgare och företag via Internet ska kunna kontakta statliga myndigheter, landsting och kommuner när som helst.
Begreppet 24-timmarsmyndigheten myntades i regeringens proposition ”Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst” 1997/98:136.

Verva, verket för förvaltningsutveckling är ett nytt ämbetsverk som startade sin verksamhet 1 januari 2006. Verva tog då över delar av Statskontorets verksamhet hela Statens kvalitets- och kompetensråd och den verksamhet som bedrivits av E-nämnden och 24-timmarsdelgationen.
Verva ansvarar även för sverige.se , information om offentliga organisationer och lagrummet .se, länkar till svensk rättsinformation.

Verva arbetar för en effektiv förvaltning där allmänhetens och företagens kontakt med myndigheter, kommuner och landsting ska vara enkel och ändamålsenlig. Verva ska även arbeta för ett ökat samarbete mellan statliga myndigheter, mellan stat och kommun och mellan statliga myndigheter och näringsliv.

Bland annat ger Verva råd och vägledning till framförallt statliga myndigheter i frågor kring utveckling av webbplatser och e-tjänster. Frågor som till exempel användbarhet och tillgänglighet behandlas.
Även kommuner, landsting och näringsliv tar stöd i den Vägledning för 24-timmarswebben som Verva utvecklat. Råden i vägledningen uppfyller både Sveriges och EU:s krav på webbplatser. Guiden är även intressant för konsulter som arbetar med myndigheterna och för näringslivet.
De tre tyngsta delarna i vägledningen är Standarder för webbplatsen, Webbplatsens innehåll och tjänster och Att hålla webbplatsen levande.

Dagsläget – några exempel

Det är svårt att få någon samlad bild av hur och om det offentliga Sverige använder sig av teknik som tangerar webb2.0. Här har jag i första hand inriktat mig på kommuner och landsting och ger några exempel.

Ett fåtal kommuner som till exempel Trelleborgs, Norrköpings och Sandvikens kommuner erbjuder RSS-flöden utifrån olika ämnesområden.
Det är ämnesområden som Senaste nytt från kultur och fritid, Konstmuseet, Information om fullmäktiges och nämnders sammanträden mm.

Hos Örebro kommun kan man spara egna favoriter från hemsidans innehåll och på så sätt ha snabb tillgång till dem avdelningar som man är mest intresserad av nästa gång man besöker sidan. Favoriterna sparas i en cookie, så om man växlar mellan olika datorer får man göra om proceduren vid varje dator. Inte så flexibelt men ett annat system skulle kräva någon typ av inloggning, men vara mer användarvänligt tycker jag.

I Computer Sweden 14 mars 2006 finns en artikel med titeln ”Svensk e-demokrati har hamnat på efterkälken”. Här framgår att 65 svenska kommuner använder e-demokratiportaler för att kommunicera med medborgarna.
I Sigtuna har man under året genomfört åtta rådslag där kommunens invånare kunnat diskutera bygg- och planeringsfrågor, det har rört bland annat planeringen av en ny skola och trafiklösningar. Under en vecka har kommunens invånare haft möjlighet att chatta med politiker och tjänstemän för att sedan ge sin röst via webben eller pappersröstsedel.

Gail Watt, e-demokratikonsult som lett ett EU-finansierat e-demokratiprojekt i Kista 1999-2002 säger i samma artikel att han är frustrerad över trögheten hos politikerna och tror att de är rädda för vad som ska hända om medborgarna släpps lösa på en webbplats. Ett öppet möte är lättare att hantera än svårstyrda diskussioner på en webbplats. Han tror inte på direktdemokrati via nätet men att politikerna kan fråga medborgarna till råds. Han framhåller också att länder som Finland, England och USA är betydligt mer framåt än Sverige när det gäller e-demokrati.

Streaming, av webbtv eller webbradio, från landstingfullmäktiges och kommunfullmäktiges sammanträden förekommer på flera håll. Sändningarna går att lyssna på både i realtid och i efterhand.

Inom landstingsvärlden har jag inte hittat särskilt mycket, jag vet att chattillfällen mellan medborgare och politiker förkommer på flera håll i landet.
Det finns också olika typer av Frågepaneler där medborgarna ställer frågor till politikerna.
Frågor och svar ligger sedan kvar öppet för alla att läsa, det finns dock ingen möjlighet för någon annan att kommentera en tidigare fråga eller svar.

Bloggar är sällsynta inom offentlig verksamhet.
I september 2006 frågar Björn Hagström från Örebro kommun på 24timmarsbloggen om det finns någon som bloggar inom ramen för sitt arbete inom offentlig förvaltning. Inom Örebro kommun finns det funderingar kring att starta bloggar för några olika verksamheter. Av svaren att döma finns det ett intresse men problemet är att om man publicerar kommentarerna så blir det problem med publiceringansvaret för allmänhetens inlägg, vilket nog kan leda till att förvaltningar blir än mer restriktiva med att pröva nya vägar.

Webbrådgivare Fredrik Wackå tipsar på sin hemsida om danska Patent og –varemaerkesstyrelsens blogg där ett antal medarbetare skriver inlägg som kan kommenteras av övriga medarbetare och allmänheten. Han har inte funnit något liknande i Sverige.

Framtidsscenarier

I Vinnovas rapport Framtidens e-förvaltning : scenarier 2016 definieras e-förvaltning som en kombination av e-tjänster, e-förvaltning och e-demokrati. Förvaltningens tjänster ska utvecklas mot allt mer självbetjäning så att den enskilde medborgaren alltmer blir en aktiv part i sina egna ärenden. E-demokratin ska öka medborgarnas möjlighet att påverka politiken genom till exempel sammanslutning i virtuella gemenskaper utifrån olika intresseområden.
Forskaren Sharon Daws menar att övergången till e-förvaltning inte bara är en effektiviseringsfråga utan även är en utveckling som förändrar strukturerna för styrning och förvaltning av samhället.

Två framtidsbilder ur rapporten, Framtidens e-förvaltning:

”En allt viktigare funktion hos ’svenskastaten.se’ är dialog med medborgarna. Det som inledningsvis var ett fråge- och chatrum om myndigheterna och deras verksamhet, har utvecklats till en mötesplats där samhällsfrågor diskuteras gemensamt. Nya former av medborgardeltagande, som de populära ’medborgarremisserna’ utvecklas. Här kan enskilda kommentera sådant som pm och betänkanden från utredningar och kommittéer. På så sätt ges en möjlighet som inte funnits tidigare att delta i själva beredningsprocessen inför beslut.”

”2012 hade en ny sajt ’Eniro E-förvaltning’ lanserats i Sverige. Eniro E-förvaltning som är en underportal till sökmotorn Eniro.se, är ett försök att utnyttja behovet av en plats dit man kan vända sig i frågor som rör myndigheter och kommuner.(....)
Efter en tid börjar Eniro e-förvaltning också bli en plats för kontakt mellan brukare/intressenter och för diskussion och påtryckningar. Det började som en möjlighet att chatta med personer som just upplevt handläggningen av samma typ av ärende som man själv var engagerad i. Erfarenheter och tips kunde utbytas, t ex om vilken tjänsteman man skulle fråga efter vid personkontakter. Efter hand börjar man agera samfällt i olika frågor där missnöje uppstått. Eniro e-förvaltning hakar på med ’lobbyfönstret’, där effektiviteten hos olika myndigheter rankas, mail-lobbying initieras och ’medborgarremisser’ organiseras kring olika betänkanden, pm och utredningar, som tagits fram inom myndighetsvärlden. ’Eniro har blivit en maktfaktor’ som 2015 års maktutredning uttrycker det i sin delrapport ’Privatiseringen av offentligheten’.”

Kritik

I en studie som presenteras i tidskriften Framtider 3/2006 ”Statlig service på reträtt?” har Daniel Brandt och Erik Westholm på uppdrag av Ansvarskommittén undersökt hur geografin i statlig service förändrats under de senaste decennierna.

Digital teknik har stor inverkan på hur statens service till invånarna organiseras. För människor som har tillgång till och kunskap om den nya tekniken innebär detta en snabbare service med högre kvalitet och större möjlighet att hantera sin situation på egen hand. För dessa invånare spelar det ingen roll var den som ger servicen geografiskt befinner sig.
Men för de som inte har tillgång till eller kan hantera tekniken, vilket är en tredjedel av Sveriges befolkning, innebär det sämre service när de lokala kontoren försvinner och allt fler myndighetskontakter ska skötas digitalt. Den digitala klyftan ökar och artikelförfattarna ställer fråga, hur ska man kunna säkra ett likvärdigt deltagande?

Den digitala utvecklingen leder också till så kallad ensning, en likriktning av rutiner och arbetsformer vid respektive myndighet. Myndigheterna blir effektivare genom att arbeta lika i olika delar av landet därmed minskar möjligheten att anpassa verksamheten till lokala behov. Kommunerna är här viktiga för att försvara det lokala perspektivet.
En annan sida av problemet är att tjänsterna ännu inte är fullt utvecklade och vissa ärenden är omöjliga att sköta via Internet då de kräver en personlig kontakt.

Synskadade är en grupp som i många fall är utestängda då webbplatserna inte är anpassade för personer med funktionshinder. En synskadad ska till exempel kunna få texter upplästa eller förstorade och de som inte kan navigera med musen ska kunna göra det med tangentbordet. Alla myndigheter inom EU måste handikappanpassa sina webbplatser och i Sverige ska arbetet vara klart 2010.

Ytterligare ett problem är att bredbandsutbyggnaden är ojämnt fördelad över landet.

Många debattörer har framhållit att den digitala klyftan till största delen är en ekonomisk fråga. Välkände Internetexperten Jakob Nielsen håller inte helt med om det. Han menar att den digitala klyftan som utestänger människor från den digitala utvecklingen och därmed från myndigheternas webbplatser bara delvis är en ekonomisk fråga. Låga priser på datorer och uppkoppling har gett människor tillgång till tekniken men två tredjedelar av den digitala klyftan finns ändå kvar. Han menar att större användbarhet kan ge fler tillgång till tekniken där finns det gott hopp.
Den sista tredjedelen är han dock pessimistisk om han kallar den ’empowerment divide’. Det handlar om möjligheten att delta, kunnigheten men även viljan att delta. Han menar att den gruppen saknar initiativet och kunskapen att ta saken i egna händer och den gruppen förblir helt i händerna på andras beslut.

Källor:

Webbresurser:

Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Portal:Huvudsida

24timmarsbloggen.se http://24timmarsbloggen.se/

Artiklar:

Brandt, Daniel & Westholm, Erik (2006). Statlig service på reträtt? : en studie av statens nya geografi (Elektronisk) Framtider, 3 s 5-10
Tillgänglig: <http://www.framtider.se/> (2007-02-18)

Danielsson, Lars (2006). Goda råd på webben – Vervas nya 24-timmarsguide är mer konkret. ComputerSweden, 17 november. Tillgänglig: Retriver (2007-02-05).

Lindstedt, Urban (2006). Svensk e–demokrati har hamnat på efterkälken. (Elektronisk)
Computer Sweden, 14 mars. Tillgänglig: <http://computersweden.idg.se/>
(2007-02-18)

Norberg, Björn (2005). Webben ska öppnas för alla. (Elektronisk) Ny teknik 28 januari.
Tillgänglig: <http://www.nyteknik.se/> (2006-02-18).

Rapporter:

24timmarsdelegationen (2005). E-tjänster för ett enklare och öppnare samhälle, SOU Stockholm: Fritzes. (Statens offentliga utredningar 2005:119)

Framtidens e-förvaltning : scenarier 2016 (2006)., Stockholm: Vinnova. (Vinnova rapport 2006:04)

Vägledningen 24-timmarswebben (2006) – effektivare och bättre service på webbplatser i offentlig sektor. Stockholm: Verva.

Folksonomier

emja07 — Sat, 24 Feb 2007 07:21:43 CST

Folksonomi, även kallat taggning eller taggonomi, är en internetbaserad informationsåtervinningssmetod där alla som bidrar med material på en webbsida fritt kan förse sidan med beskrivande ämnesord. Exempel på sajter som tillämpar metoden är Del.icio.us, Flickr och LibraryThing. I likhet med Wikipedia hänvisas till den kollektiva intelligensen. Ju fler som använder en tagg desto troligare är det att sidan innehåller just detta.

Folksonomierna förväntas gradvis göra innehållet på en webbsida enklare att hitta. Eftersom taggarna skapas av användarna själva antas de på ett bättre sätt ringa in det egentliga (även kallat semantiska) innehållet. En fördel jämfört med professionella klassificeringssystem är att folksonomier uppdateras enklare och snabbare. En nackdel är att det kan bli både rörigt och väl så omfattande.

Folksonomierna kan sägas ha uppstått som en följd av diskussionerna runt den semantiska webben, ett begrepp som myntades under slutet av 90-talat och som till en början användes synonymt med web 2.0. Kort beskrivet kan man säga att den semantiska webben är en satsning på att förse webbsidor med beskrivningar av innehållet, så att sökningar på webben ska bli enklare och mer intuitiva. Wikin har en sida som behandlar den semantiska webben. Den som vill veta mer om just detta hänvisas dit.

Termen folksonomi brukar tillskrivas informationsarkitekten Thomas Vander Wal. Ordet är en kombination av orden folk samt taxonomi. Taxonomi är ett vetenskapligt namngivnings- och klassificeringssystem främst använd inom naturvetenskapen. Termen kommer från de grekiska orden taxis och nomi, där taxis betyder klassifikation och nomi närmast kan översättas med namn.

I motsats till professionellt utvecklade ämnesordsregister krävs det ingen utbildning för att börja indexera. Detta gör att vem som helst när som helst kan börja indexera sitt material på Internet. En av de stora fördelarna i jämförelse med befintliga tesaurusar är att ett sådant system blir betydligt känsligare för nyheter och som en följd av detta kommer förändringar snabbt till stånd. I ett kontrollerat system går det i allmänhet mycket lång tid mellan det att ett begrepp blir allmänt vedertaget till dess att det blir inlagt i systemet. En bieffekt som är intressant i sammanhanget är att då taggarna många gånger indexeras efter indexerarnas olika intressen och referensramar blir de som en följd av detta tämligen personliga och kan därför i förlängningen ge information på två olika nivåer, dels om innehållet men också om personen bakom taggningen. På så vis ökar möjligheten att kunna välja att indexera efter samma mönster som personer med gemensamma referensramar.

Kritiken mot folksonmistisk indexering är dock betydande, inte minst från professionellt håll. Vad man framförallt vänder sig emot är att systemet uppfattas som osystematiskt, opålitligt och inkonsekvent. Förutom att ämnesorden lätt blir både allt för många samt irrelevanta så förekommer taggarna ofta i olika tempus. Dessutom indexeras det varierande med versaler och gemener och samma ämnesord kan därför förekomma flera gånger. Risken är också att synonymer och polysemiska ord indexeras i fel sammanhang. En annan nackdel med allt för många ämnesord är att relevansen inte går att urskilja, oläst får samma signifikans som dyslexi. Det specifika för boken eller bilden blir helt enkelt svårt att urskilja.

Ett bra exempel på en web 2.0-tjänst som erbjuder möjlighet till social taggning, det vill säga att användaren själv indexerar ämnesord/taggar och knyter samman dem, är den tidigare nämnda Librarything. Där kan boksamlare, mindre bibliotek och vanliga bokläsare lägga upp sina böcker och koppla ihop dem via databasen. Librarything innehåller för närvarande över åtta miljoner titlar vilket gör den betydligt större än de flesta bibliotekskataloger. För att lägga upp katalogposter kan man antingen katalogisera själv eller välja att importera via internetbokhandlar som Amazon eller via bibliotekskataloger som Library of congress (LC). Katalogiseringarna är ur bibliotekariesynpunkt inte fulländade men fyller i allmänhet sin funktion. Själva taggningen spelar en särskilt stor betydelse för Librarythings framtoning och tekniken och tanken bakom är intressant även för professionella ämnesordsindexerade. Indexeringen sker allt efter tycke och smak i sann folksonomistisk anda, anarkismen är total och en van ämnesordindexerare kan lätt få hjärnblödning. Att indexera ”unread” är exempelvis mer regel än undantag och antalet ämnesord blir av den anledningen lätt oöverskådligt. För att lösa detta har programmerarna genomfört ett antal väl övervägda manövrar. Till en början har man begränsat antalet förevisade ämnesord så att endast katalogpostens 35 vanligaste ämnesord blir synliga. En annan finess är att ämnesorden blir större och fetare ju fler som begagnar dem. På så vis får man både bredd och signifikans förutsatt att majoriteten av användarna gjort en riktig bedömning av bokens innehåll.

Det är inte bara på internet som man använder sig av folksonomier. Även vissa företag har börjat använda folksonomier på sina intranät. Ett exempel är IBM som i företagets förslagslåda, Thinkplace, låter personalen indexera fritt. I Thinkplace klassificerades från början idéer enligt IBM:s officiella klassificeringssystem, exempelvis efter bransch och produkt. Men när det uppdagades att brukarna använde en annan terminologi skapade IBM möjligheten att lägga in egna sökbara nyckelord/metadatataggar. Tanken är att på detta vis komplettera den officiella klassificeringen och därmed förbättra användarnas möjlighet att hitta relevanta idéer. Faktum är att många av dagens tillämpningar innehåller taggverktyg som låter användarna i egna termer beskriva dokument och på så vis skapa egna sökord. I Microsofts nya operativsystem Vista kommer exempelvis ett sådant taggverktyg att ingå i filsystemet. (Fitzgerald, 2006)

Inget traditionellt klassificeringssystem har mölighet att ta med alla termer som en anställd kan tänkas använda, men med egendefinierade taggar ges användarna möjlighet att arbeta utanför vedertagna taxonomier. Den tidigare nämnda Thomas Vander Wal, mannen bakom begreppet, tror att företag kommer att börja använda folksonomier i stor skala under de närmaste åren. Genom att använda vanliga människor tror han det blir lättare att fylla luckorna i taxonomier och hålla koll på hur begrepp och uttryck förändras. Återstår att se om han får rätt.

Källor:
Computer Swedens ordlista
Fitzgerald, Michael. (2006) The name game CIO Magazine, 1 april.
Jonas webbresurs
Rethlefsen, Melissa R. (2007). Chief Thingamabrarian Library Journal, 15 january.
Wikipedia

Den semantiska webben

jana07 — Sat, 24 Feb 2007 06:54:41 CST

Mars 1989 beskrev Tim Berners-Lee hur information skulle kunna utbytas via Internet genom hypertext. 1990 hade visionen realiserats och fått namnet World Wide Web (CERN 2006). Senare uppstod den svenska termen webben.

Den semantiska webben innebär en ny form av innehåll på webben. Informationen är semantiskt uppmärkt och skall därmed lösa problemet att maskinellt bearbeta naturligt språk. Gemensamma format för integration av data från olika källor och beskrivningar av hur data relaterar till reella objekt skall låta en person, eller maskin, använda en oändlig mängd av databaser. Databaser knutna till varandra genom semantisk likhet (Herman 2007).

Tim Berners-Lee, James Handler och Ora Lassila beskriver fenomenet i den mycket läsvärda artikeln The semantic web: A new form of web content that is meaningful to computers will unleash a revolution of new possibilities vilken legat till grund för den här artikeln.

Den semantiska webben sågs till en början som en del av Web 2.0 men ses nu som en självständig företeelse (Ahlberg 2007). Det finns även exempel då den semantiska webben har benämnts Web 3.0, se Carr (2006) och Ives (2007). Den semantiska webben är dock en väletablerad benämning och den som används av World Wide Web Consortium. Medan Web 2.0 är ett nytt sätt att använda webben som en plattform innebär den semantiska webben en webb där information är lagrad så att den kan utnyttjas maskinellt.

Information på den semantiska webben representeras genom metadatamodellen Resource Description Framework (RDF). Metadata är information som tilldelas information. Ett tydligt exempel är bibliografisk klassifikation: de koder som som finns på bokryggar i bibliotekshyllor informerar om den information som finns i böckerna. RDF är således en metod för att beskriva information, och som sådan utgör den en mycket viktig beståndsdel av den semantiska webben.

Den semantiska webbens beståndsdelar

RDF använder tripletter motsvarande subjekt, objekt och predikat i naturligt språk för beskrivningar. Tripletterna skrivs ofta med XML-syntax, men även andra format är möjliga. Strukturen i RDF-uttryck kan förstås som en graf[1] där subjekt och objekt utgör noder som länkas samman av predikat. Grafen är riktad så att subjekt alltid pekar på objekt (Klyne & Caroll 2003, kap. 3.1).

För identifiering av subjekt, objekt och predikat används Uniform Resource Identifier (URI). Därmed kan ett nytt begrepp definieras genom att en URI anges. En URI är en unik teckensträng, enligt syntaxen hos ett URI-schema, som identifierar en specifik resurs. Först i en URI anges schemats namn och ett kolon, därefter bestäms syntaxen av vilket schema som används. Två exempel på URI:er är: http://www.web20kurs.se/wordpress/index.php och urn:isbn:91-7018-324-4.

Begreppen URI, URL och URN kan lätt leda till förvirring och synen på dem har förändrats övertid. Ursprungligen sågs URI som ett överordnat begrepp som omfattade både URL och URN. Det ansågs att en resurs kunde identifieras antingen genom dess placering (URL) eller dess namn oberoende av placering (URN). Distinktionen mellan URL och URN har dock avtagit i betydelse och URL utgör idag en informell, men användbar, beteckning på URI:er enligt "http:"-schemat (URI Planning Interest Group 2001).

Utsagor uttryckta som RDF kan kombineras för deduktiva slutledningar. På så vis kan en dator ge ett svar på en fråga, istället för att som i dagens sökmotorer returnera en träfflista.

Två skilda databaser kan emellertid använda olika URI:er för samma begrepp. Därför behövs en struktur som specificerar de termer som används och relationerna mellan dem. Inom datalogin används termen ontologier för sådana strukturer.

Ontologier strukturerar information i klasser av objekt, attribut och relationer mellan klasser. Attribut utgör egenskaper hos en klass som används för dess beskrivning.

Digitala signaturer gör det möjligt att identifiera vem som skrivit vad. På så vis går det att bedöma tillförlitligheten och använda informationen därefter. Det finns också en tanke om att förfalskad data skall kunna filtreras bort helt. Som illustrationen visar är digitala signaturer en nödvändig komponent för att uppnå en tillförlitlig webb. Den semantiska webben innebär just att information kan användas i dess rätta sammanhang och den kan kontrolleras.

En förutsättning för att den semantiska webben skall komma till stånd är att informationen på webben beskrivs med RDF. Sådana beskrivningar skall kunna genereras från redan existerande informationskällor, t.ex. med XSLT. Det krävs således inte några enorma kunskaper för att bidra till utvecklingen (Palmer 2001). Det kommande XHTML 2.0 kommer också att innebära ett stort steg i rätt riktning för att nå visionen.

Noter:
[1] Grafteori är ett matematikområde med stor relevans för datalogi. Mycket kort kan en graf beskrivas som ett nätverk av punkter. Punkterna benämns noder och förbindelser mellan dem kallas kanter. Två förbundna noder utgör grannar.

Källor och litteraturtips:
Ahlberg, Jonas (2007). Den semantiska webben. Jonas webresurs.

Berners-Lee, Tim, Handler, James & Lassila, Ora (2001). The semantic web: A new form of web content that is meaningful to computers will unleash a revolution of new possibilities. Scientific American, maj 2001.

Carr, Nicholas (2006). Welcome to Web 3.0!. Rough type: Nicholas Carr's blog.

CERN (2006). info.cern.ch: The website of the world's first ever web-server.

Herman, Ivan (2007). W3C semantic web activity.

Iselid, Lars (2001). Den semantiska webben - ny revolution på Internet?. Datormagazin, nr 8.

Ives, Bill (2007). Semantic web: Is this Web 3.0?. Portals and KM.

Klyne, Graham, ed. & Carroll, Jeremy J., ed. (2003). Resource description framework (RDF): Concepts and abstract syntax.

Palmer, Sean B. (2001). The semantic web: An introduction.

Shadbolt, Nigel, Berners-Lee, Tim & Hall, Wendy (2006). The semantic web revisited. IEEE Intelligent Systems, vol. 21, no. 3, s. 96-101.

URI Planning Interest Group. URIs, URLs, and URNs: Clarifications and Recommendations 1.0 (2001).

Nätverk

mcbe05 — Fri, 23 Feb 2007 18:47:13 CST

Nätverk är ett stort och omfattande ämne som det skrivits hyllmeter om. Låt oss därför inleda den här avdelningen med att se hur Wikipedia definierar datornätverk:

A computer network is two or more computers connected together using a telecommunication system for the purpose of communicating and sharing resources.

Datornätverk brukar delas in i två kategorier.
LAN (Local Area Network) som är ett nätverk på en mindre fysisk yta så som tex. i en företagsbyggnad.
WAN (Wide Area Network) som är ett nätverk på en stor yta tex. företag som binder samman sina kontor från olika länder.

Vad har då ett datornätverk med Web 2.0 att göra? Allt handlar om kommunikation. Det är vi människor som medhjälp av våra datorer utgör det största WAN nätverket i världen, det som vi idag kallar internet.

För att bygga ett nätverk behöver man någon form av medier att kommunicera genom, ett sätt att koppla ihop datorerna. Här följer en kortfattad förenklad redovisning av de vanligaste typerna:

Coax
Detta var tidigare en populär typ av förbindelse men i dagsläget används den så gott som inte alls. Nackdelarna och begränsningarna var helt enkelt för många, tex. den totala kabellängden kunde inte vara längre än 185meter (500meter om man använde en 9,8mm tjock Coax-kabel istället för den mer vanliga 4,7mm. Dock var det då tvunget att vara minst 2,5 meter mellan varje inkopplad dator). Lika så om det blev avbrott på en kabel så slog det ut resten av trafiken i det segmentet. Man var även tvungen att använda terminatorer i ändarna av kabel kedjan så signalen kunde studsa och då skapa ett slutet nätverk. Det hela var helt enkelt för bökigt och typen blev snabbt utkonkurrerad av den betydligt billigare och mer flexibla TP-kabeln.

TP (Twisted Pair)
Detta är helt klart den mest vanligt förekommande förbindelsen för ett nätverk i dagsläget, även om både fiber och trådlöst börjar knappa in så smått. TP-kabeln är uppbyggd av 8 små kablar som ligger tvinnade två och två, detta för att eventuella störningar skall ta ut varandra, därav namnet Twsted Pair. TP-kabel finns i olika typer bla. UTP, STP och FTP.
UTP (Unsheilded Twisted Pair) är den som är mest förekommande och är egentligen ”vanlig” TP-Kabel.
STP (Sheilded Twisted Pair) är en TP-kabel som har en flätad metallstrumpa runt varje kabelpar inuti TP-kablen för att skärma av från störningar.
FTP (Foiled Twisted Pair) har precis som STP en skärm för att hindra störningar men här är den gjord av tunn folie och ligger runt alla kabelparen tillsammans.

Fiber
Fiberkabeln tar över allt mer och mer och används oftast där det krävs riktigt höga hastigheter eller belastning. Kabeln består av en tunn glas- eller plastfiber som kan transportera ljus. Det ljus som används är antingen laserdioder eller lysdioder (LED, Light Emitting Diodes) . Lysdioder är det billigare alternativet men kan inte sända över lika stort avstånd som laserdioder då ljusintensiteten är mindre. Eftersom det är ljus som används som signalbärare är den här typen av kabel inte lika känslig för störning, därför kan de med fördel användas i miljöer med stark elektrisk störning. Kabeln avger heller inte någon form av utstrålning och blir därför mycket svåra att avlyssna.

Trådlöst
Den här tekniken är något som på senare tid har blivit allt mer populär framför allt då det har blivit billigt att införskaffa. Vid trådlös överföring sker överföringen via luften, oftast med hjälp av radiovågor eller infraröda vågor. Den stora fördelen med detta är att användaren kan röra sig mer fritt och samtidigt vara kopplad till nätverket.

Topologier – Nätstruktur Man kan koppla ihop medier på många olika sätt detta brukar kallas topologi eller nätstruktur, i Bild 1 kan vi se några varianter.

Bild 1

Punkt-Till-Punkt-Förbindelse
Om två datorer är med hjälp av en fysisk förbindelse direkt förbundna kallas detta punkt-till-punktförbindelse. Bortsett från Bussnätet är alla figurerna i Bild 1 punkt-till-punktförbindelse. Det som är speciellt med punkt-till-punkt är att det endast finns en sändare och en mottagare.

Låt oss kika lite närmare på de vanligaste topologierna.

Ringnät
I ett Ringnät är alla datorer sammankopplade med varandra via punkt-till-punktförbindelse så att de bildar en ring. Då en dator sänder på en ring cirkulerar datan, endast åt ett håll, från dator till dator. Fördelen med Ringnät är att det är relativt billigt då det inte går åt så mycket kabel, dock kan även ett kabelfel medgöra att hela nätet stannar

Stjärnnät
I ett Stjärnnät är alla datorer kopplade till en central punkt. All data som skickas i Stjärnnätet går via den centrala punkten och skickas sedan vidare ut på nätet Fördelen med Stjärnnät är att det är väldigt flexibelt däremot går det åt mycket kabel.

Bussnät
Detta är idag den helt klart vanligaste nätverkskopplingen och tekniken är väldigt överrepresenterad i system som grundas i radiovågor. Tekniken kallas även för Broadcast på grund av att i ett Bussnät kan alla datorer ta emot de signaler som andra datorer skickar ut. Fördelen med Bussnät är att det är lätt att lägga till fler datorer dock ger det även nackdelen att ju fler datorer desto större risk för störningar.

Meshnät (Fullständigtförbundet)
I ett Meshnät är alla datorer sammankopplade med alla andra datorer, detta gör det möjligt för data att skickas till alla andra datorer på nätet samtidigt. Nackdelen med ett Meshnät är att det i praktiken oftast blir för kostsamt att fysiskt bygga det då det går åt mängder med kabel. Det man gör då är att man använder sig av ett Delvisförbundet Meshnät, ett nät där vissa datorer är sammankopplade med alla andra, eller många, och vissa enbart en eller ett fåtal.

Deltagande-participation

ejma07 — Tue, 20 Feb 2007 13:57:47 CST

Vi som deltar i kursen Web 2.0 i teori och praktik har i på vår kursblogg diskuterat vad som egentligen ”är” Web 2.0. Flera av inläggen har tagit upp ett antal olika webb-baserade tjänster som skribenterna använder sig av i varierande omfattning. Det som är gemensamt för de tjänster som diskuterades är att de i stor omfattning består av att du som användare aktivt kan bidra till innehållet, att du själv avgör vilket innehåll du vill ta del av och hur du ska använda det. Något som också är utmärkande för dessa tjänster är att de endast nås genom webbplatser och att de inte är beroende av anslutning från en specifik dator.

Jag ska i denna korta text diskutera web 2.0 utifrån deltagande- perspektivet. Vi finner i flera källor att det framför allt är möjligheten att deltaga som skiljer web 2.0 från de andra tjänsterna som finns tillgängliga på webben. Företaget O'Reilly Media anses enligt Wikipedia ha myntat begreppet web 2.0 (Wikipedia, Web 2.0). Enligt företagets förgrundsfigur Tim O'Reilly är ett av de karaktäristiska dragen med web 2.0 att användarnas deltagande ökar värdet på tjänsten. Dessutom blir tjänsten bara bättre när användarantalet ökar (O'Reilly, 2005). Andra karaktäristiska drag är att tjänsterna baseras på webben, innehållet (”datan”) i tjänsten är det specifika, tjänsten är uppbyggd så att användarna uppmuntras till att delta och utveckla innehållet, tjänsten blir bara bättre när användarantalet ökar, s.k. positiv nätverkseffekt, samt webbplatsen använder flera tekniska lösningar för att uppnå dynamiskt innehåll (Wikipedia, Web 2.0).

Som vi ska se samspelar dessa karaktäristika i många fall och deltagande är en mycket viktig del för flera av dem. Genom att tekniken gör det möjligt för användarna att snabbt och lätt själva agera som medskapare till webbplatsens innehåll skapas deltagande. O'Reilly talar om ”architecture of participation” som ungefärligt kan översättas till en konstruktion för deltagande. Som jag tolkar det betyder det att webbplatsens är uppbyggd för deltagande. De relativt nya teknikerna för att göra webbplatser mer dynamiska och möjliga att förändra av alla användare vilket gör det möjligt att också tala om positiva nätverkseffekter (O'Reilly, 2005; Wikipedia, Architecture of participation).

Architecture of participation
HTML-kodens införande gjordet det möjligt för ”vanliga” människor att börja göra webbplatser, delvis genom att det gick att se hur andra kodat. Helt plötsligt var det inte längre endast datasnillen som fanns på webben utan mer vanliga människor ockås. Det faktum att webben i grunden handlar om länkar mellan webbplatser är en fingervisning om att användarna – deltagarna är otroligt viktiga för innehållet.

Enligt O'Reilly är det typiskt för flera av de så kallade Web 2.0- tjänsterna att de på grund av innehållet och tjänsten särskiljer sig från andra tidigare webbplatser, inte för att de själva uppfunnit någon revolutionerade teknik. Tjänsternas nytta och intresse uppnås av att de ständigt uppdateras och för att de i de flesta fall utnyttjar de positiva effekterna av att ha många användare som deltar. O'Reilly menar att de system som är designade för att uppmuntra och utnyttja användarnas deltagande troligen kan vara avgörande för om dessa nya webbtjänster ska överleva och fortsätta att finnas till. Det är inte längre någon unik kod som avgör utan hur en webbplats förmår att utnyttja systemen och att utformandet av dem är flexibla. Detta ingår enligt O'Reilly i system som är utformade för Internet och webben eftersom de bygger på protokoll för kommunikation och därför har i sin innersta natur är designade för deltagande (O'Reilly, 2005).

Strukturen för Linux, Internet och webben är enligt O'Reilly sådan att när användarna anstränger sig för att gynna sig själva också som biprodukt bidrar till det kollektivas bästa. Mest tydligt blir det när vi ser på hur till exempel Napster lyckats bygga upp sin databas. Genom att de som laddade ned musk också laddade upp ökade värdet av tjänsten hela tiden då databasen blev större och större. Andra sätt att uppmuntra deltagande är enligt O'Reilly att antingen betala någon för att göra det, som Yahoo:s länkkatalog, eller hitta volontärer för det, som i Wikipedia. ”Mest” web 2.0 i det här fallet är Napster. Tillsammans med Amazon är det två tydliga exempel på vilka fördelar det är med en struktur som uppmuntrar deltagande (O'Reilly, 2005).

Vem är det som deltar?
Jag anser att vi bör ställa oss frågan om vem det är som utövar deltagandet på webben. Det är enkelt att förbise det faktum att stora delar av världens befolkning står utanför användandet av webben och att användandet även i Sverige är uppdelat. Annika Bergström visar i ett PM från Institutionen för Journalistik och Masskommunikation att år 2006 var 4 av 10 hushåll i Sverige är bredbandsanslutna. Det är framför allt de yngre åldersgrupperna (15-49 år) som har tillgång till en uppkoppling med fast kostnad, precis som för hög- och medelutbildade. Tillgången till bredband varierar också kraftigt mellan landsbygd och storstad. Samtidigt som den faktiska tillgången till Internet varierar bland befolkningen uppstår också skillnader i vad det används till. De med bredband använder e- post mer, gör bankärenden och söker mer information till skillnad från de som har modemuppkoppling (Bergström, 2007).

Det är inte helt orealistiskt att det är de med bredband som använder sig av web 2.0- tjänster och utövar sitt deltagande tillsammans med andra anslutna samtidigt som övriga står utanför. Vi webbanvändare bör vara medvetena om att det existerar stora klyftor i tillgången till webben och därför vara försiktiga med att se vårt användningsmönster som det enda rådande.

Om vi ser till det globala perspektivet är det tydligt att Europa och Nordamerika trots en relativt liten befolkning står för stora delar av Internetanvändandet. Internetworldstats visar i deras sammanställning att till exempel Nordamerika har ca 5.1% av världens befolkning men står för ca 21% av Internetanvändandet. Europa (hela Europa, inte bara västeuropa) står för ca 12.3% av världens befolkning och står för 28% av Internetanvändandet. Asien (inklusive länder som Azerbadjan, Afghanistan, Kina och Japan) står för 56.5% av världens befolkning men står för 35.6% av Internetanvändandet. Det språk som helt klart dominerar på Internet är engelskan, långt långt efter kommer Kinesiska (Interntworldstats, 2007). Dessa fakta talar sitt tydliga språk eftersom de visar att det fortfarande är vissa delar av världens befolkning som dominerar totalt tillsammans med ett visst språk. De personer som inte behärskar engelska ställs effektivt utanför, även från en kurs som denna då till exempel Wordpress sköts på engelska.

Sammanfattningsvis, tekniken i web 2.0- tjänsterna ger dig möjlighet att delta men än så länge är möjligheterna att göra det begränsade för stora delar av världens befolkning.

Källor:
Bergström, Annika (2007) Internetanvändning med och utan bredband. Göteborg : Göteborgs Universitet. PM från dagspresskollegiet nr.65. Tillgänglig: <http://www.dagspresskollegiet.jmg.gu.se/pdf/pm65.pdf> (07-02-20)

Internetworldstats (2007) Internet usage statistics – The big picture. Bogota : Miniwatts Marketing Group. Tillgänglig: <http://www.internetworldstats.com/stats.htm >(07-02-20)

O'Reilly, Tim (2005) What is web 2.0? Tillgänlig: <http://www.oreillynet.com/pub/a/oreilly/tim/news/2005/09/30/what-is-web-20.html?page=1> (07-02-20)

Wikipedia contributors (2007) Architecture of participation. Wikipedia, The free encyclopedia. Tillgänglig: <http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Architecture_of_participation&oldid=89216396 > (07-02-20)

Wikipedia contributors (2007) Web 2.0. Wikipedia, The free encyclopedia. Tillgänglig: <http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Web_2.0&oldid=109004611 > (07-02-20)

"Age of the Amateurs"

gufo07 — Sat, 17 Feb 2007 12:47:09 CST

Ett av de mest utmärkande dragen i Web 2.0-begreppet är dess fokus på användarna. I själva definitionen ligger, dels att användarna ska bidra med innehåll, dels att användarna ska ha kontroll över sitt eget innehåll. En följd av detta blir att många användare samtidigt är både producenter och konsumenter, s.k. ”prosumers”(Tapscott, s. 124ff). Som en manifestation av detta nya synsätt, kan man också se tidskriften Times utnämnande av ”you”, dvs oss alla, till ”Man of the Year 2006”.

Web 2.0-begreppets nyckelord är: medverka, deltaga, interagera, dela med sig, nätverka, skapa tillsammans och i förlängningen fina ord som decentralisering och demokratisering. Web 2.0 är i mycket ett socialt fenomen och de mest entusiastiska Web 2.0-förespråkarna tycks se framför sig hur flitiga gratisjobbande idealister fyller webben med spännande, intressant och kvalitetsmässigt bra innehåll eller som Nicholas Carr skriver ”the promoters of Web 2.0 venerate the amateur and distrust the professional”. Frågan är vad detta kommer att leda till för de professionella yrkesutövarna och experterna?

Vad blir effekterna, när webbens innehåll skapas av fler och fler, mer eller mindre anonyma, upphovsmän i s t f av yrkesfolk och experter? När amatörerna och hobbyentusiasterna tar över efter proffsen på område efter område? Vad innebär detta för proffsen och vad innebär det i förlängningen för oss alla? Är denna utveckling enbart av godo? Vilka exempel på denna utveckling finns, vilka fördelar resp. nackdelar medför det och vad kan det tänkas innebära för framtiden?

Bloggar
Bloggarna är ett av de främsta exemplen på amatörernas inmarsch på proffsen område – och det som hittills slagit igenom mest. Att bloggfenomenet blivit så stort är inte konstigt. Plötsligt finns det gratisverktyg som gör det möjligt för vem som helst att snabbt och enkelt sprida sina åsikter – utan tekniska kunskaper, utan html-kodning och utan serverplats. Många bloggar har blivit oerhört populära, har en stor och trogen läsekrets, citeras som andra media, tillmäts stor betydelse för opinionsbildningen och räknas med i nyhetstjänster av olika slag. På kort tid har denna ”citizen journalism” eller medborgarjournalistik blivit ett begrepp som diskuteras livligt både på och utanför nätet.

Bloggarnas intåg på mediaarenan har varit positivt på många sätt. De är mycket demokratiska verktyg, vem som helst kan skriva, delta i den offentliga debatten och skaffa sig stor läsekrets – detta är inte längre förhållet de stora mediadrakarna. Friheten att skriva om precis vad som helst är stor, det finns inga chefredaktörer eller ägarintressen som bestämmer bloggarnas innehåll. De är snabba, nyheter sprids supersnabbt i bloggvärlden - snabbare än i traditionella media.

Samtidigt kan snabbheten vara negativ, då bloggandet går för fort - på bekostnad av källkritik, faktakoll och tillförlitligt underlag. Felaktigheter och rykten sprids med blixtens hastighet – och kan ställa till mycket skada. De flesta bloggar är också mer eller mindre subjektiva, då det gäller att spetsa till saker och ting för att locka läsare.

S.k. ”mainstream media” har helt andra förutsättningar men också andra krav på sig. De har naturligtvis större resurser för forskning och grävande, framplockande av underlag, koll av uppgifter och möjligheter att ägna månader åt mer långsiktiga projekt. De har dessutom ekonomiska resurser i ryggen, tillgång till verktyg, redaktioner, kollegor, korrekturläsare m.m. Samtidigt har de fler regler och riktlinjer att följa och ansvariga utgivare, som kan ställas till svars.

Frågan är vad konkurrensen från bloggarna kommer att innebära för traditionella media? Det finns tecken som tyder på att det blir svårare för dagstidningar, radio och TV att överleva. Faran är att alltför många nöjer sig med det man snabbt, enkelt och gratis kan hitta i bloggarna och överger dyra tidningsprenumerationer. Om detta medför att tidningar läggs ner och den traditionella mediamarknaden minskar, så innebär det på längre sikt kanske att vi måste nöja oss med fler snuttartiklar, mer ytlighet, med att möta samma nyheter överallt men i olika skepnader, mer subjektivitet samt, i värsta fall, mer av osanningar, rykten och förfalskningar.

En annan intressant fråga är om bloggarna skulle ha så mycket att skriva om, om inte ”mainstream media” fanns? Bloggarna länkar ofta till vanliga artiklar, radio- eller TV-program m.m. och diskuterar innehållet i traditionella media. Många bloggare ser som sin uppgift att granska media och blir intressanta just för att de kommenterar, kritiserar, ger en ny vinkling år artiklar i mainstream. Man fortsätter debatten – men på ett friare sätt, vilket är otroligt positivt och ofta intressant. Men vi har också sett exempel på lögner och rykten som spridits med blixtens hasighet i bloggvärlden.

Om fler och fler mainstream media går omkull, vad ska bloggarna skriva om? Färre traditionella media, färre bloggar, fattigare samhälle, eller…?

Poddsändningar. bilder och videoklipp
Som en vidareutveckling av bloggarna, kommer nu poddsändningarna på nätet. Alla kan skapa sin egen TV- eller radiokanal och tillgängliggöra inslagen som poddfiler. Fördelarna och nackdelarna samt hela problematiken är ungefär densamma som för bloggarna, möjligen kommer effekterna att bli än mer märkbara. ”The potential for blogs to become richer and more engaging will only grow as people build audio and video files into their posts. …It’s no longer just the print media that is in danger, but producers of commercial television, radio, and movies as well” (Tapscott, s. 40f).

Digitalkamerornas intåg har gjort att vem som helst kan bli en hyfsad fotograf och det blir allt vanligare att traditionella media ersätter yrkesfotografernas alster med bidrag från amatörfotografer. Man använder vanligt folk som fotografer: ”Var du på plats? Skicka in dina bilder och tjäna pengar!” Detta kan säkert ge en del snabbare scoop och lär vara billigare än att använda utbildade fotografer! Men hur går det för yrkesfotograferna och deras möjligheter att försörja sig i en värld, där konkurrensen kommer från hobbyfotografer som nöjer sig med lite ”uppmuntringsslantar”?

Förfarandet innebär positiva saker med tanke på snabbheten och möjligheterna att visa upp någonting på många olika sätt och ur flera olika synvinklar, men möjligheterna kan också missbrukas. Detta har debatterats bl a med utgångspunkt från terrordåden i London sommaren 2005, där tusentals personer bidrog till informationen och nyhetsflödet med bloggtexter och bilder från mobiltelefoner, vilket samtidigt väckte nya problematiska frågor. Hur blir det med upphovsrätten? Hur blir det med utkrävande av ansvar (bloggar har ju ingen ansvarig utgivare)? Finns det överhuvudtaget några etiska spelregler för hobbyfotografer eller blir det så att allmänheten med mobiltelefoner – i sin jakt på bilder som kan generera pengar - utvecklas till ”citizen paparazzi”?

Liknande exempel och därpå följande diskussioner börjar också dyka upp när det gäller videofilmer av olika slag. Videofilmer som tillhandahålls, förändras och tillhandahålls igen på YouTube eller liknande sajter.

Wikis
Ett annat exempel som måste nämnas i detta sammanhang är naturligtvis Wikipedia – ”a glorious manifestation of the age of participation”. Wikipedia är en fantastisk idé och ett fantastiskt projekt, men det blir för gärna väl mycket för eller emot när resultatet diskuteras. Idealisterna är ofta enögda i sitt prisande av Wikipedia och motparten drar fram de allra värsta exemplen på dåliga artiklar.

Wikis bygger på att användarna skriver innehållet och till fördelarna hör den snabba uppdateringen, många bra artiklar av kunniga personer inom olika områden, fler artiklar och fler uppslagsord än traditionella verk – och sist men inte minst - gratis tillgång till allting.
Negativt är att det inte finns någon ansvarig utgivare, i huvudsak anonyma författare, ingen faktakontroll, ingen korrekturläsning, ojämnt innehåll med mycket information om vissa populära områden och i stort sett ingenting om andra.

Idag är Wikipedia en utmärkt källa, om man snabbt vill kolla upp någonting eller läsa om nya aktuella företeelser, speciellt inom samhällsutveckling eller teknik. Om man är tveksam till innehållet eller vill ha mer kött på benen, går man till ett traditionellt uppslagsverk som NE eller EB, där man kan komplettera och jämföra informationen, få bra litteraturhänvisningar m.m. En ganska idealisk situation, där man kan välja att använda det ena eller det andra, beroende på frågeställningen eller situationens behov.

Men vad händer om allt fler nöjer sig med Wikipedia, som är gratis och prenumerationerna på NE eller EB minskar i antal. Om Wikipedia slår ut alla traditionella betal-encyclopedier, eftersom ”commercial encyclopedias are doomed because it’s hard to compete with free” och vi blir hänvisade till att enbart använda Wikipedias ojämna, ständigt förändrade, ofta subjektiva och ibland otillförlitlig och dåligt skrivna artiklar? Tänk tanken att det inte finns några traditionella uppslagsverk kvar, där vi kan jämföra och komplettera? Vad skulle vi tycka om det?

Tänk om vi om 10 år bara har Wikipedia och både NE och EB är nedlagda i brist på prenumeranter? Om det blir som David Gerard skriver ”if we want a good encyclopedia in ten years, it’s going to have to be a good Wikipedia. So those who care about getting a good encyclopedia are going to have to work out how to make Wikipedia better, or there won’t be anything”

Folksonomier
Biblioteken och bibliotekarierna har alltid erbjudit kataloger, litteraturlistor, recensionsregister samt andra hjälpmedel och ”filter” för allmänheten som vill hitta böcker eller annan litteratur. Ett av de senaste och mest populära webb-fenomenen är nu amatörkatalogisatörer som lägger in sina boksamlingar i Library Thing, taggar dem med lämpliga nyckelord och gör dem sökbara för alla andra. Av liknande typ är också sociala bokmärkestjänster som Del.icious och Magnolia, där vem som helst kan lägga in sina favoritlänkar, tagga dem på lämpligt sätt och dela dem med alla andra som använder tjänsterna.
Dessa s k folksonomier kommer nu stort och frågan är vad de kommer att betyda för biblioteken och bibliotekskatalogerna? Blir bibliotekarierna nästa yrkesgrupp som blir förbisprungna av amatörer? Folksonomientusiasterna anser att dessa är mycket bättre och bör ersätta de traditionella bibliotekskatalogerna. De är snabba, moderna, rörliga och inte alls så stelbenta och statiska som bibliotekens traditionella taxonomier, som ofta är svåra att utvidga och ändra i, som saknar nyheter och nya begrepp.

Här tror jag det vore bra om biblioteken gick folksonomiförespråkarna till mötes och öppnade möjligheter för användare att tagga böcker i bibliotekskataloger, eftersom det skulle ge andra och nya sökmöjligheter. Däremot tror jag inte på att blanda ihop folksonomierna med de traditionella taxonomierna och ämnesordssystemen. Dessa bygger på väl genomtänkta strukturer, har regler för uppbyggnad och utformning, har utvecklats under lång tid och har fördelar som folksonomierna helt saknar. Förstör inte bibliotekskatalogerna, men testa gärna värdet av att komplementera med folksonomier. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Mikroinnehåll
Relevans i detta sammanhang har även MacManus och Porters tankar om att webben övergått från att vara en samling med dokument till att vara en samling av data, dvs ”micrcontent-based”. Dessa data kan sedan samlas, spridas, ändras och samlas i nya konstellationer i alla oändlighet. Typiskt för web 2.0 är verktyg som utnyttjar innehåll från olika tjänster för att skapa helt nya tjänster – och här är ju bloggar, podsändningar, bild- och videosajter, wikis m.m. typiska exempel. För att fortsätta med MacManus och Porters ord, så är “design in Web 2.0 is about building event-driven experiences rather than sites” och “RSS is one of the key building blocks”.

Frågan är bara: Om vi nu har en värld av mikroinnehåll, som sprids i ett oändligt antal versioner och sammanhang, hur spårar man upphovsmännen, hur får man fram varifrån innehållet egentligen kommer och hur det har förändrats på sin väg genom cyberrymden? Vad händer med källkritiken? Upphovsrätten? Ansvarsfrågorna? Vill vi ha en värld med enbart mikroinnehåll i olika versioner och konstellationer? Kommer vi inte att sakna bakgrund, forskning, problematisering, djupare analyser?

Ekonomiska konsekvenser
Ovanstående framställning verkar kanske väl dyster, och det finns förstås mycket positivt i denna utveckling. Som Chris Anderson påpekar kommer ordet amatör från det latinska "amare" som betyder att älska (Anderson, s 63). Amatörerna bidrar och producerar av intresse, lust och kärlek – och det är naturligtvis också en form av kvalitet.

Samtidigt kan man inte blunda för att Internet håller på att ändra förutsättningarna för kreativt arbete, på ett sätt som i det långa loppet, i värsta fall, som Nicholas Carr skriver ”may well restrict rather than expand our choices”, dvs bidra till en utarmning, till att vi får ett sämre utbud, till mer snuttifiering och ytlighet - och i värsta fall till att alla typer av ansvarsfrågor, regler och etiska hänsynstaganden blir passé.

Mer och mer kommer att hända i ”the long tail”, där det nya är de enkla och billiga möjligheterna att själv producera och samtidigt få tillgång till allt för att konsumera, men där det kanske viktigaste är ”connection between supply and demand” och det är just i detta mellanled som många av web 2.0-verktygen kommer in. Vi håller på att förflytta oss från Information Age in i Recommendation Age (Anderson, s. 107) – på gott och ont.

Chris Andersen skriver också ”it’s hard to tell when the professionals leave off and the amateurs take over” (Anderson, s. 6) och det är antagligen denna övergång vi är mitt uppe i. En annan gräns som i förlängningen riskerar att suddas ut eller åtminstone bli mer och mer otydlig, är den mellan amatörernas tillhåll och de kommersiella aktörernas arena.
Mäktiga företag och intresseorganisationer kommer mer och mer att göra sitt intåg i bloggar och poddsändningar, via foto- och videodelningssajter, via wikis – och i värsta fall utan att de öppet deklarerar sin närvaro.

Det finns redan tendenser i denna riktning, där personer bloggar för varor eller bloggar för vissa åsikter – mot betalning. Det byggs upp nätverk och communities där ungdomar på ”kompisbasis” tipsar om produkter – mot betalning. Uppmärksammade fall är där företag och organisationer ändrat texter i Wikipedia, så att de blir mer fördelaktiga för det egna och mindre för konkurrenterna.
Gränserna mellan vad som är amatörarenor, där hobbyfilmare lägger upp sina klipp och vad som är kommersiella plattformar, där produkter marknadsförs kommer troligen att suddas ut. På YouTube finns idag rena amatöralster sida vid sida med helt kommersiella produkter. Så visade sig t ex ett av de mest visade videoklippen i YouTube vara producerat av en agentur för unga talanger. Exempel av det här slaget kommer att mångfaldigas. Frågan är vad som händer i framtiden, Yahoo har köpt Flickr, Google har köpt YouTube, Det som startade som underbara demokratiska dela med sig-platser är nu faktiskt i händerna på multinationella storföretag. Vad kommer detta att innebära för vår valfrihet?

Dystopi? Nej, jag tycker alla dessa nya web 2.0-verktyg är oerhört spännade och kan bidra med mycket positivt – men det gäller att inte blunda för möjligheterna till manipulation, förfalskningar, spridning av osanna rykten osv. – och att vara medveten om vilka konsekvenserna kan bli i det långa loppet om man alltid väljer – ”gratis”!

Referenser:

Anderson, Chris, The Long Tail : Why the Future of Business is Selling Less of More, New York, 2006

Carr, Nicholas, The Amorality of Web 2.0
http://www.roughtype.com/archives/2005/10//the_amorality_o.php

Glaser, Mark, Did London bombings turn citizen journalists into citizen paparazzi? http://www.ojr.org/ojr/stories/050712glaser/

Grossman, Lev, Time’s Person of the Year: You
http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,1569514,00.html

MacManus, Richard, Web 2.0 for Designers
http://www.digital-web.com/articles/web_2_for_designers/

Markovits, Nikos, Big Brother er borgerne selv
http://www.djh.dk/ejour/0805/47London.html

O’Reilly, Tim, What is Web 2.0
http://www.oreillynet.com/pub/a/oreilly/tim/news/2005/09/30/what-is-web-20.html

Tapscott, Don, Wikinomics : How Mass Collaboration Changes Everything / Don Tapscott and Anthony D. Williams, New York, 2006

Säkerhet

jana07 — Tue, 06 Feb 2007 10:21:11 CST

Idag testar man allt för att försöka se till att det inte går att knäcka. Detta skulle man med Säkerhet 2.0 vilja ändra till att man från början av varje projekt gör en genomgång av de nuvarande hoten mot dem. Detta kan betyda att "hackers" har en annan framtid att knäcka framför sig.

När du tänker på IT-säkerhet tänker du kanske främst på skydd mot virus och brandväggarna som hjälper oss med detta skydd. Kanske tänker du även på säkerhetskopior, kryptering och reservsystem. Visst är detta IT- säkerhet men det rör sig egentligen mest om informationshanteringen. Man vill säkerställa att informationen är tillförlitlig och har hög kvalitet, att den når mottagaren som det ska och att den samtidigt engagerar mottagaren så att den kan ta informationen till sig.

Predrag Mitrovic, säkerhetsrådgivare hos Microsoft, säger: "Det största hotet mot säkerhet är bristen på kunskap"--Microsoft Executive

Idag kan man använda sig av olika säkerhetssaker för att komma in till en sak som man vill hålla skyddad. Det finns fyra olika sätt att göra detta på och de är:

What you have: passerkort, nyckel.

För att identifiera sig enligt den här metoden behöver man någon typ av nyckel. Ex ett plastkort med en magnetremsa eller chip, eller en fysisk nyckel. Att man kan gömma nyckeln är en fördel men även en nackdel, då man kan tappa bort den.

What you know: lösenord, id-nummer.

Ett lösenord, ett id-nummer bestående av siffror, bokstäver och tecken behövs enligt den här metoden för att kunna identifiera sig. Det finns bara ett id-nummer på varje plats (dator, webbsida, register) så man riskerar inte att någon annan råkar använda ditt konto. En annan fördel är att ett lösenord gör det svårare för en annan person att använda ditt konto. Nackdelen är att iom dess digitala form så kan man hacka lösenordet.

What you do: underskrift.

Att skanna en underskrift och låt ett program identifiera dig genom att jämföra skanningen med en sparad fil är ett sätt att bli identifierad. En underskrift är lät att förfalska och finns i väldigt stor utsträckning tillgänglig, tex transaktioner med kort, div. köp och avtal. De enda fördelarna jag vet är snabbheten i utformandet och hur oerhört enkelt det är att minnas sitt namn jämfört med en kod eller var du har (för)lagt din nyckel. Jo, en till… man kan inte förlägga en namnunderskrift.

What you are: fingeravtryck, röstavtryck, ögat.

Att ge sig till känna genom sin kropp är nog det säkraste sättet att identifiera sig. Ett fingeravtryck går att kopiera, likaså en röstinspelning, men ett ögas delar är väldigt svårt att förfalska. Man kan även ibland använda sig av utformningen på ens öronsnibb för att identifiera sig vilket man gör i t.ex. sitt pass, där man idag vill att fotot ska visa öronsnibben för att lättare kunna identifiera personen, då den är specifik för varje person.

Att förfalska eller kopiera en kroppsdel är mycket svårare än de ovanstående, dock inte omöjligt. Nackdelen här är att datorn kanske inte förutspår de förändringar som man gör i livet. Man växer, råkar ut för olyckor och är ibland bara sig inte lik ;)

Ett sätt folk äventyrar säkerheten är att man skriver ner sitt lösenord på en lapp och sedan tappar man denna. En annan person kanske hittar den då och kommer därav in på ditt konto. Själv tycker jag att man inte ska skriva ner sitt lösenord på en lapp utan försöka komma ihåg det, om man inte klarar detta har man valt ett för svårt lösen och bör kanske ändra det.

Men alla de säkerhetsåtgärder som jag har nämt ovan kan man hacka eller ta sig förbi, bara man vill det. Det som styr balansgången mellan hur mycket tid man vill lägga ner på säkerheten är hur värdefull informationen man har är för eventuella angripare. Så jag tycker inte att man ska oroa sig allt för mycket.

Hittade även en väldigt intressant artikel: Web 2.0- Hur säker är den?
tyckte det var bättre ni fick läsa det själva än att referera till den.

Enligt wikipedia 070206:

HTTP står för Hypertext Transfer Protocol, vilket är ett kommunikationsprotokoll som man använder vid överföring på Internet. Vi frågar helt enkelt HTTP-servern om vi kan få ner ett HTML-dokument och då svarar servern med att skicka tillbaka ett svar i form av en HTML-sida till oss klienter. Syftet från början med http var att underlätta denna överföring.
I tidigare versioner av HTTP kunde man endast skicka en HTTP-förfrågan per TCP-koppling, vilket gjorde att det blev en del problem när webbsidan innehöll flera olika bilder. I Netscape löste man senare detta problem genom att man hela tiden använde sig av fyra stycken TCP-kopplingar istället för en, som växelvis hämtade hem bilderna. Tyvärr ledde detta till prestandaproblem då de arbetade fristående från varandra. För att minska problemen har man lagt till en del speciella funktioner för att kunna hämta flera sidor samtidigt på samma TCP-koppling. Normalt sänder man HTTP-data över TCP-port 80.

HTTPS står för Hypertext Transfer Protocol Secure, vilket är ett protokoll precis som http. Skillnaden är att med HTTPS transporteras även krypterad data i HTTP-protokollet. Netscape utvecklade detta för att göra transaktioner på nätet säkrare. Om klienterna ska tro på webbservrarna behöver de ett certifikat som bevisar detta. Detta fås genom en tredje part. Normalt sänder man HTTPS över port 443. De webläsare som stöder HTTPS visar ofta att man besöker en krypterad sida. Man kan se att man besöker en sådan krypterad sida genom att det visas ett hänglås och en del av adressfältet betyder färg (i alla fall i Firefox och Opera), och i Internet Explorer visas bara ett låst hänglås.
Antivirusprogram som man har installerat centralt ställs inför problem med https. Detta då antivirusprogrammet inte klarar av att ”avlyssna” eventuella filer som förs över via HTTPS.

Web feed

dlwi07 — Mon, 05 Feb 2007 06:04:09 CST

Några andra ord för Web feed är webbflöde, syndikering, RSS-flöde, RSS feed eller bara RSS.

Det kan vara en god idé att inte stirra sig blind på ordet RSS. Det verkar mer komplicerat än vad det egentligen är. Vad ordet RSS står för finns det delade meningar om. Så här säger David Winer på Userland [källa]:

"There is no consensus on what RSS stands for, so it's not an acronym, it's a name. Later versions of this spec may say it's an acronym, and hopefully this won't break too many applications"

Oavsett om det är en akronym eller ett namn så kan RSS för en nybörjare verka krångligt. Men faktum är att RSS finns till bland annat för att förenkla och spara tid.

I grunden handlar webbflöden om att slippa surfa runt på olika webbsidor för att kolla vad som är uppdaterat sedan sist. Den som har provat märker att detta beteende kan ta ganska lång tid. Vore det inte trevligt om nyheterna kom till dig som läsare istället? Tänk om du fick ett mejl varje gång någon av dina favoritwebbsidor uppdaterades med information om vad som är uppdaterat? Det är precis det som RSS hjälper till med!

Så här fungerar det. Gå in på den webbsida du vill bevaka och titta om det finns ett RSS-flöde. Leta efter orden "flöde", "feed" eller "rss". Det finns också ikoner som symboliserar RSS. Så här kan de se ut.

I samband med ordet eller ikonen finns det alltid en länk. Det är den länken som du är ute efter! Kopiera den (Ctrl+C i Windows) och klistra in den i din flödesläsare. Flödesläsare är det program du använder för att läsa dina nyheter.

När du har klistrat in länken i flödesläsaren är det lätt att se om det skett någonting nytt. Din flödesläsare kontrollerar automatiskt dina flöden med jämna mellanrum och meddelar dig så fort det finns några nyheter. Man kan också säga att du nu prenumererar på ett visst flöde. Genom att samla flera flöden i flödesläsaren så kan du använda den som startpunkt.

Flödesläsaren är alltså det program som du använder för att läsa dina nyheter. Jämför gärna med en dagstidning som samlar alla nyheter på ett enda ställe. Det finns en uppsjö av flödesläsare att välja mellan, många är gratis. Vilken du väljer är en smaksak. Innehållet i flödesläsaren kommer alltid att vara de flöden som du väljer. Det som skiljer flödesläsarna åt är hur de presenterar innehållet.

För att göra det enkelt kan man dela upp flödesläsarna i två olika kategorier. Dels finns det webbaserade läsare och dels finns det program som körs lokalt på datorn, klienter. Fördelen med de webbaserade läsarna är att du kan läsa alla dina flöden var som helst där du har Internetuppkoppling. Flödesläsare som körs lokalt på datorn är oftast mer flexibla och innehåller mer funktionalitet än de webbaserade.

Det finns olika typer av webbflöden. Atom och RSS är de vanligaste varianterna, och de finns också i olika versioner. RSS är från början utvecklat av Netscape men underhålls idag av UserLand. Som läsare brukar man för det mesta inte behöva bry sig om huruvida det är Atom eller RSS man använder, inte heller versionsnumret har så stor betydelse.

Det som är gemensamt för både Atom och RSS är att de innehåller strukturerad data. Båda formaten är utvecklade från XML som är en standard från W3C. Den data som lagras i webbflöden är bland annat datum, rubrik, beskrivande text och en länk till mer information.

Så här kan ett flöde det se ut i praktiken, om man tittar på informationen utan flödesläsaren:

<item>
<title>Vad är RSS?</title>
<link>http://web20kurs.wetpaint.com/page/Web+feed</link>
<description>RSS är ett XML-baserat format, som har fått stor
användning för syndikering av nyhetsingresser över nätet.
Hittills har stor förvirring rått, men tack vare web 2.0 kursen
är begreppen nu utredda.</description>
</item>

Är man utvecklare av webbflöden kan det vara en god idé att validera flödena med hjälp av W3C Feed Validation.

Här visas en kort demonstration av hur man i Firefox gör för att lägga till ett flöde. Firefox har ett inbyggt stöd för flöden. Det är inte alls avancerat och lämpar sig bra för nybörjare.

Moblog

olalin — Tue, 30 Jan 2007 12:10:12 CST

Jag tycker att moblog är en suverän grej för att sprida sanning över jorden. Som jag förstår att det ska funka (personligen har jag inte fått till det) så ska man med en modern mobil på fickan, närsomhelst som man vill dokumentera en händelse eller ett ögonblick, så fotar man lägger till ljud, text och rubrik och skickar till sin blogg som ett MMS eller mobilmejl och ögonblicket efter så är det publicerat för hela världen eller för de speciellt inbjudna.
BBC artikel

CMS

tmja07 — Mon, 22 Jan 2007 06:11:58 CST

Den här uppgiften är lite lömsk då engelska Wikipedia redan har en fyllig artikel om cms. Få se hur vinklingen här kommer bli.